Några myter

Här följer några vanliga myter om flerspråkighet.

”Att vara enspråkig är normen. Att ha två eller flera språk är något avvikande.”

Det är naturligtvis mer eller mindre omöjligt att veta hur många flerspråkiga det finns världen över, men man är ändå överens om att mer än hälften av jordens befolkning är flerspråkig. Om vi räknar dialekter som modersmål blir majoriteten flerspråkiga ännu större. Man brukar räkna med att det finns ungefär 3000 talade språk men världens länder är mycket färre. I Nigeria talas över 500 språk, på Nya Guinea över 700.

”Barn lär sig nya språk snabbt och utan besvär”

Barn lär sig uttal bättre och snabbare än vuxna, men att barn snabbt och utan möda lär sig andraspråk och främmande språk är en myt. Att lära sig ett nytt språk kräver alltid tid.

Barn kan relativt snabbt lära sig att använda språket som ytflyt, d.v.s. få en kommunikativ kompetens i ett nytt språk. Barn kan ibland framstå som bättre talare just eftersom de situationer barnen konfronteras med inte är lika komplicerade som de vuxna ställs inför. Men det tar flera år innan barnen tillägnat sig den kognitiva kompetensen i ett nytt språk; d.v.s. att kunna ta in information, lära sig och tänka på ett nytt språk – sådant som är nödvändigt för att man ska hänga med i skolundervisningen.

Hur snabbt barn lär sig språk beror naturligtvis på en mängd andra faktorer, såsom hur mycket de använder språket, hur väl kan de sitt förstaspråk, hur mycket av skolspråket de kan vid skolstarten osv.

”Om man lär sig ett nytt språk förlorar man automatiskt en del av det första språket.”

En vanlig fördom är att språken på något sätt konkurrerar ut varandra. Denna fördom gör sig ofta gällande om ett av språken har låg status. Om någon, vid sidan av svenskan eller finskan kan engelska flytande tycker säkert de flesta att det är fint, för att inte tala om nyttigt. Enligt forskningen konkurrerar språken inte ut varandra utan stödjer varandra. Speciellt de kognitiva färdigheterna är överförbara från ett språk till ett annat (Se under Att lära sig flera språk)

”När tvåspråkiga för ett privat samtal på ett språk som omgivningen inte förstår gör de det för att kunna tala illa om de andra eller utestänga de andra.”

Denna fördom är mycket vanlig. De enspråkiga tolkar det egocentriskt och undrar vad det är som de inte får höra – de förstår inte varför de tvåspråkiga väljer att tala sitt gemensamma språk t.ex. ”när de ändå talar finska.”

Men det är klart att man talar det man är vad vid med sina medmänniskor och det är knappast meningen att man ska vara tvungen att gå över till ett annat språk för att behaga någon som inte är delaktig i samtalet. För två finländare som sitter i ett sällskap med tio engelsmän känns det ju bara onaturligt att på engelska måsta byta några ord om varandras familjer eller något annat personligt som rör bara dem två.

Gunilla Ladberg (1999, s. 46) föreslår att man för att undvika att provocera ska berätta varför man pratar sitt modersmål. Man kan t.ex. berätta vad man talar om eller säga att man helt enkelt behöver prata sitt språk nu.

”Att använda lånord och att blanda språken är ett tecken på dåligt och bristfälligt språk.”

Det är fullständigt normalt för en flerspråkig att växla mellan språk och använda lånord. Små barn kan visserligen blanda språkliga element men en sådan här blandning hör ihop med språkinlärningen och förekommer inte hos äldre barn och vuxna. När dessa växlar mellan språk talar vi istället ofta om kodväxling. Kodväxlingen och lånen är alltid medvetna. Man kan säga att kodväxlingen ger tvåspråkiga möjlighet att fullt ut utnyttja sin språkliga potential.

Enspråkiga kodväxlar egentligen också. I stället för att växla mellan två olika språk växlar de mellan standardspråk och dialekt eller helt enkelt genom att byta stil inom samma språk.

Man kodväxlar och lånar av olika orsaker. Det kan vara för att visa gemenskap eller för att man sällan använder ordet på språket man just då pratar. Ibland har ett språk heller inget ord för en företeelse. Hur översätter man t.ex. sisu eller danskans dejlig till svenska så det blir riktigt rätt? Man kan också kodväxla eller använda lånord för att man snabbare kommer på ordet eller frasen på ett annat språk. I Helsingfors anses ofta de svenskspråkiga, oftare än de finskspråkiga, strö in finska ord i sina fraser, eventuellt för att finskan har hög status i Helsingfors.

Referenser:

Hakuta, Kenji. Bilingualism and Bilingual Education: A Research Perspective Hämtat från <tc.unl.edu/enemeth/biling/focus1.html> Hämtat 19.2.2003
Ladberg, Gunilla (1996), Barn med flera språk. Tvåspråkighet, flerspråkighet i familj, förskola och skola. Liber utbildning. Stockholm.
Ladberg, Gunilla (1999), Tvåspråkig, flerspråkig eller bara enspråkig? Liten språklära för föräldrar. Lidingö: Pedagogik & Språk.
Lindberg, Inger (2003), Myter om tvåspråkighet. I: Språk i Norden 2003. Nordisk språkråds skrifter, s. 93-104.
Romaine, Suzanne (1995) [1989], Bilingualism. (Second Edition) Blackwell Publishers. Oxford.
Sundman, Marketta (1999), Barnet, skolan och tvåspråkigheten. Yliopistopaino. Helsingfors.
The Bilingual Families Web Page. Hämtat från <www.nethelp.no/cindy/myth.html> Hämtat 8.7.2003