Grader av tvåspråkighet

Det är svårt, om inte omöjligt, att veta vad som menas med t.ex. ”Han är fullständigt tvåspråkig.” Inom forskningen brukar man skilja på graden av tvåspråkighet genom olika begrepp. De termer som ofta förekommer är bl.a. fullständig tvåspråkighet och balanserad tvåspråkighet.

Fullständig tvåspråkighet betyder att en person behärskar två språk på en så kallad infödd nivå. Det betyder däremot inte att personen behärskar två språk ”fullständigt” – det gör inte enspråkiga heller. Det betyder heller inte att en tvåspråkig skulle behärska två språk lika väl som en enspråkig behärskar sitt modersmål – det är ju också logiskt omöjligt. En enspråkig individ övar ju sitt modersmål mer än en tvåspråkig övar sina två språk.

Med balanserad tvåspråkighet avses att en tvåspråkig person har ungefär samma kompetens i sina två språk, men det betyder inte att personen behärskar exakt samma saker lika bra på båda språken. Det är rätt vanligt att en som är tvåspråkig t.ex. räknar på det ena språket men på det andra bättre känner till t.ex. namn på växter. Tvåspråkiga använder sällan båda språken i alla situationer. En tvåspråkig person som gått i svensk skola har troligen smalare ordförråd i finska än i svenska vad gäller geografi, biologi och andra skolämnen.

De flesta tvåspråkiga upplever att det ena språket är starkare men detta behöver inte alls synas i språkliga test. Dessutom spelar känslor en roll när det gäller språk; många upplever sitt förstaspråk som starkare även om de har precis likadan färdighetsnivå i sitt andraspråk.

Begreppet funktionell tvåspråkighet används ofta i diskussioner om språkbadsundervisning. Målet med språkbadsundervisningen är att eleverna ska bli funktionellt tvåspråkiga, vilket betyder ungefär att de utan besvär kan använda sitt andraspråk i vardagliga sammanhang och också i mer specifika situationer. Eleverna ska dessutom få god kännedom om den kultur som hör till andraspråket samtidigt som även förstaspråket ska utveckla och de får ta del av sin egen kultur. Du kan läsa mer om språkbad på hemsidan för Centret för språkbad och flerspråkighet. 

Halvspråkighet finns inte 

Ibland har begreppet ”halvspråkighet” använts för att beskriva tvåspråkiga barn vars språkkompetens i det andra språket är lägre än hos enspråkiga. Sanningen är ändå att en tvåspråkig individ med ”normal” språkkompetens i ett språk och ”svag” språkkompetens i det andra språket faktiskt har en språkkompetens som är närmare 150 % av en enspråkigs. Sådana individer kan alltså inte kallas halvspråkiga. Enligt detta kriterium skulle ju de flesta så kallade enspråkiga som i skolan lärt sig ett andraspråk eller främmande språk, såsom finska, tyska eller franska, också vara halvspråkiga. Inte heller om en tvåspråkig individ har svag språkkompetens i båda sina språk kan vi kalla denne halvspråkig. Denne individ har nämligen ändå ett slags eget språksystem, en strategi, som gör att han eller hon klarar sig utmärkt med sina sammansatta språkkunskaper utan att i vart språk för sig kunna fungera likadant som en enspråkig. 


Referenser:

Centret för språkbad och flerspråkighet, Vasa Universitet. Hämtat från www.uwasa.fi/hut/svenska/ImmLing.html Hämtat 4.8.2003.
Ladberg, Gunilla (1996), Barn med flera språk. Tvåspråkighet och flerspråkighet i familj, förskola och skola. Liber Utbildning AB. Stockholm.
Sundman, Marketta (1999), Barnet, skolan och tvåspråkigheten. Yliopistopaino. Helsingfors.
Romaine. Suzanne (1995) [1989], Bilingualism (Second Edition) Blackwell Publishers. Oxford.