Kriterier för tvåspråkighet

Tvåspråkighet är ett omfattande fenomen och därför definierar olika forskare tvåspråkighet med olika kriterier. Dessa kriterier är inte alltid jämförbara och inte heller oproblematiska. Marketta Sundman (1999) skiljer mellan fyra olika kriterier för tvåspråkighet:

Ursprung (bakgrund)

Enligt detta kriterium är man tvåspråkig om man har en tvåspråkig bakgrund, d.v.s. om man vuxit upp i en tvåspråkig miljö, ett tvåspråkigt hem eller till och med om man har föräldrar som har eller haft olika modersmål. Detta kriterium säger ingenting om huruvida individen faktiskt använder flera språk.

Identitet

Detta kriterium förutsätter att en person identifierar sig med två olika språkgrupper. Här behöver identiteten inte hänga ihop med språkfärdigheterna eller med språkanvändningen. Det är ju t.ex. fullt möjligt att tala flytande finska utan att känna sig som finne.

Språkanvändning

Detta kriterium förutsätter att personen använder flera språk, och utesluter på så sätt personer som behärskar två språk men som av någon anledning inte använder det ena av dem. I Finland har ju dessutom de flesta vuxna någon kompetens i åtminstone ett främmande språk och använder det också någon gång. Betyder det då att dessa vuxna är tvåspråkiga?

Språkfärdighet eller språkkompetens

Detta är det vanligaste kriteriet för tvåspråkighet, åtminstone i Finland, men eftersom språkkompetensen består av olika delfärdigheter är detta ett invecklat kriterium. Enligt detta kriterium är man tvåspråkig om man har nått en viss färdighetsnivå i två olika språk, men åsikterna om vilken färdighetsnivå som ska användas går isär. Räcker det att man har någon kunskap i det andra språket eller måste man till och med ha samma kompetensnivå som en modersmålstalare?

Referenser:
Sundman, Marketta (1999), Barnet, skolan och tvåspråkigheten. Yliopistopaino. Helsingfors.