Typer av språkfärdighet

I finländska förhållanden utgår man ofta från språkfärdigheten när det gäller att definiera vem som är tvåspråkig. Vilken typ av språkfärdighet man får beror främst på hur och när man tillägnat sig språket. 

Ålder för inlärning 

En central faktor för på vilket sätt en person blir tvåspråkig är när språken tillägnas. Det finns många olika sätt att lära sig språk. En viktig skillnad mellan de olika sätten är om man lär sig ett språk genom organiserad eller formell undervisning eller inte. Man brukar tala om naturlig tvåspråkighet versus skoltvåspråkighet eller andraspråk versus främmande språk.

Med naturlig tvåspråkighet avses att man förutom sitt modersmål på ett naturligt sätt lär sig ett andraspråk. Andraspråket kan läras i hemmet eller på dagis och i skola eller i ett nytt land. Dessa två olika sätt att lära sig ett andraspråk resulterar i två slags tvåspråkighet:

• Om båda språken lärs i hemmet kallas det simultan tvåspråkighet. Man brukar lägga gränsen för simultan tvåspråkighet vid tre års ålder.

• Om barnet tillägnar sitt andraspråk senare än det första, t.ex. på daghem eller i skola talar man om successiv tvåspråkighet.

Simultan eller successiv tvåspråkighet? 

Det har förts många diskussioner om huruvida simultan eller successiv tvåspråkighet leder till de bästa resultaten. Man har funderat över om barnet först borde lära sig ett språk ”ordentligt” innan man tar itu med följande språk. Nuförtiden anser man att det är fullt möjligt för barn att utveckla två språk parallellt – förutsatt att barnet är normalbegåvat och får tillräcklig språklig stimulans. Barnet får då i praktiken två modersmål eftersom de i den simultana metoden utvecklar båda språken på samma sätt som enspråkiga barn utvecklar sitt modersmål. 

Kan vuxna lära sig språk lika bra som barn? 

Det vi vet tyder på att ju tidigare man tillägnar sig sitt andraspråk, desto bättre kompetensnivå uppnår man. Men man vet egentligen inte varför det är så? En förklaring kunde vara att små barn är ”biologiskt programmerade” för att lära sig språk eller att yngre barn är mer motiverade. Eftersom barn inte förväntas kunna använda språket i lika komplexa situationer som äldre barn och vuxna kan de också hända att yngre barn framstår som som snabbare inlärare.

Man brukar försöka dra en gräns för när det blir ”svårare” att lära sig ett nytt språk. Många vill dra den kring 15 år men det är skäl att poängtera att gränsen är både individuell och att den varierar beroende på språkets delfärdigheter. Ett delområde som barn tycks vara bättre på än vuxna är uttalet. Det finns forskning som tyder på att förmågan att lära sig just uttal och grammatik på nya språk försämras med åren men att försämringen är linjär och långsam och att man därför inte kan dra någon exakt gräns för den. Det finns också undersökningar som tyder på att vuxna de facto snabbare än barn lär sig nya språk, åtminstone i initialstadiet. När det gäller den slutgiltiga kompetensen i språk, verkar ändå regeln ”ju tidigare desto bättre” gälla även om man inte direkt kan säga att åldern begränsar inlärningen av nya språk.

Referenser:
Hakuta, Kenji. Bilingualism and bilingual education: A research perspective. Hämtat från < tc.unl.edu/enemath/biling/focus1.html> Hämtat 19.2.2003.
Lindberg, Inger (2003), Myter om tvåspråkighet. I: Språk i Norden 2003. Nordisk språkråds skrifter, s. 93-104.
Sundman, Marketta (1999), Barnet, skolan och tvåspråkigheten. Yliopistopaino. Helsingfors.