Bakgrunden till bedömningen– från kontroll till utveckling, från mätning till handledning

Efter krigen rådde det brist på yrkeskunniga personer inom musikbranschen i vårt land. Eftersom professionaliteten på musikens område baserar sig på en god baskompetens som skaffas under en lång tid blev det inom musikfostran viktigast att utveckla förmågan att spela och sjunga. Det var naturligt att man inom musikfostran såg som sin huvuduppgift att svara på utmaningen att utbilda yrkesmusiker och musiklärare, och därmed fokuserade man i elevbedömningen ofta på mätning av hur väl eleverna hade lyckats lära sig de färdigheter som ingick i kurskraven.

Vårt musikutbildningssystem har redan under de föregående årtiondena uppnått sina mål vad gäller yrkeskompetens, och nu är det tid för nya utmaningar. I och med att det grundas allt fler musikläroanstalter och musikintresset ökar har huvudmålet inom musikfostran i allt högre utsträckning blivit att stödja barnens och ungdomarnas hela personlighet och att ge dem en god relation till musiken. Det är fortfarande viktigt att ge färdigheter som ger förutsättningar för yrkesstudier, men det är inte längre det viktigaste målet. Målen har fastslagits i Fördjupad lärokurs i musik i grunderna för läroplanen för den grundläggande konstundervisningen (Utbildningsstyrelsen 6.8.2002). Man vill förverkliga målen genom att mångsidigt utveckla de musikaliska färdigheterna.

En omdefiniering av målen för musikfostran kräver också att man förnyar tänkesättet i fråga om bedömningen. För att kunna utveckla elevbedömningen är det viktigt att förstå utgångspunkterna för den: för vem bedömningen finns till, vilka uppgifter den har och till vad man använder den information som bedömningen ger. I grunderna för läroplanen fastslås att bedömningens huvuduppgift är att vägleda och uppmuntra eleverna. Alla andra uppgifter som bedömningen har är underställda huvuduppgiften, som inriktar bedömningen på eleverna och utvecklingen av deras självkänsla. Grunderna för läroplanen betonar följande synvinklar:

  • fokusering på eleven 
  • bedömningens funktion som handledning 
  • kontinuerlig bedömning, bedömningen som en process 
  • handledning av eleven i självvärdering
  • mångsidiga sätt att bedöma
  •  verbal respons

Det allmänna pedagogiska tänkesättet var tidigare tämligen prestationsinriktat. Synen på lärande har emellertid förändrats och förändringarna i synen på bedömningen i musikläroanstalter grundar sig på de förändringar som även annars är i antågande inom inlärningsområdet.

Även om studierna inom musikområdet kräver ihärdigt arbete under lång tid har det varit brukligt att mäta resultaten av studierna vid unika framträdanden i vilka eleverna förväntas visa allt de kan. Framträdandet jämförs med någon slags idealmodell, med ett så fullkomligt framförande av ett musikverk som möjligt, och i framträdandet ingår också en viss nivå vad gäller behärskandet av instrumentet. I bedömningen fokuserar man på att specificera vilka brister som fanns i framträdandet och hur den som bedöms borde förbättra sin prestation för att komma närmare idealet. Bedömningen görs alltså ovanifrån och neråt. Den traditionella bedömningen kan förvisso utföras i god anda, pedagogiskt skickligt och på ett uppmuntrande sätt, men den kan också lätt bli ett negativt analyserande av brister och fel.

I den prestationsinriktade bedömningen blir förmågan att uppträda den viktigaste förutsättningen för att lyckas i studierna oberoende av elevens ålder och personliga egenskaper. Förmågan att uppträda är emellertid ingen förutsättning för en god relation till musiken. Enligt grunderna för läroplanen är uppträdande en del av musikstudierna, och i musikläroanstalterna övar sig eleverna mycket i att uppträda, både ensamma och i grupp. Förmågan att uppträda varierar dock i hög grad mellan eleverna, och för en del av barnen och ungdomarna som är intresserade av musik orsakar uppträdandena stress och ångest. I stället för att vara en källa till glädje kan musicerandet i huvudsak bli en källa till rädsla för att misslyckas. Att utvidga bedömningen till en process som gäller elevens hela utvecklingshistoria avlägsnar prestationsinriktningen, minskar stressen i samband med uppträdanden och ger även elever med sämre förutsättningar för uppträdanden möjlighet att lyckas.

Vid elevcentrerad bedömning bedömer man hur eleverna utvecklats utifrån deras egna utgångspunkter och utifrån hur de mål som de själva ställt upp har förverkligats. Vid bedömningen kan man beakta elevernas hela inlärnings- och utvecklingshistoria samt de bakgrundsfaktorer som inverkat på lärandet. Eleverna jämförs inte med varandra och de placeras inte i rangordning. Utgångspunkten vid elevcentrerad bedömning utgörs av vad eleverna redan kan; även om ett framträdande är anspråkslöst behöver det inte betyda att eleven inte har lärt sig något. Stödjande respons hjälper eleverna att få en klar bild av sitt eget kunnande och visar vartåt de ska gå på lärandets väg. Bedömningens riktning är alltså nerifrån och uppåt. Bedömningen har två dimensioner: den borde stödja skapandet av en god relation till musiken, vilket betonas i läroplansgrunderna, och å andra sidan ge de elever som inriktar sig på ett yrke inom musikområdet faktabaserad information om sina förmågor och färdigheter.

Övriga motiv och förväntningar kan innebära risker för att den elevcentrerade bedömningen misslyckas. Det är viktigt att de anställda i läroanstalterna inser att bedömning av elever inte handlar om bedömning av läraren och hans eller hennes yrkesskicklighet. Om bedömningen inriktas på läraren finns det risk för att eleverna blir ett instrument som tjänar mål som har mycket lite att göra med eleverna och deras lärandeprocess. Bedömningen av lärarens arbete bör separeras från elevbedömningen.

Den elevcentrerade musikfostran utgör ingen motsats till det målinriktade undervisningsarbetet. Relationen till musiken, som är huvudmålet i musikfostran, byggs upp genom att eleverna gör saker själva, spelar och sjunger samt genom att deras kunskaper och färdigheter ökar. Upplevelserna av att lyckas motiverar och sporrar till att fortsätta utveckla sina färdigheter och att på egen hand ägna sig åt musik. Som bäst förenar musikfostran målinriktade studier med en balanserad utveckling av en personlighet som litar på sig själv. Elevens inre motivation, som föds ur kärleken till musiken och ur frivilligheten att ägna sig åt musiken, är den kraft som starkast upprätthåller intresset.

Den mentala atmosfären i musikläroanstalten och de värderingar som är förhärskande där är centrala med tanke på utvecklingen av elevbedömningen. Värderingar och attityder formas via öppna diskussioner. Vi hoppas att grunderna för elevbedömningen är till hjälp i dessa diskussioner och ger nya synvinklar.

Arbetsgrupp: Terhi Heino, Marketta Kivimäki, Timo Klemettinen, Anna-Elina Lavaste, Janne Murto och Minna-Maria Pesonen