När är bedömningen etiskt hållbar?  

Det är kväll och eleven känner hur det pirrar i magen. I morgon är det åter dags för matteprov. Så tänker han på vårbetyget: Vad månne jag får i modda och bildkonst? Han funderar också på biologiprovet som gick åt skogen: Finns det något som jag är bra på? Och vad kommer dom att säga hemma? I engelska fick han en sexa: Varför fick jag bara en sexa när jag tycker att jag kan bättre än så? Vad ska jag riktigt göra?

Bedömningen som borde främja utveckling och lärande ger upphov till många känslor och eleverna upplever inte alltid bedömningen som motiverande. Hur borde lärarna förhålla sig till det? 

Bedömning som etisk verksamhet

I grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen fastslås följande: Bedömningens uppgift under studiernas gång är att handleda och sporra eleven i studierna och att beskriva hur väl eleven har nått de mål som ställts för fostran och lärande. Bedömningens syfte är att hjälpa eleven att bilda sig en realistisk uppfattning om sitt lärande och sin utveckling och på så sätt också stödja personlighetens tillväxt.

Citatet sammanfattar flera etiskt viktiga bedömningsprinciper. Bedömning innebär att visa uppskattning eller uppmärksamma starka sidor. Det krävs således att man funderar på elevernas arbete och, något tillspetsat uttryckt, vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. All fostran och undervisning är förknippad med värden och etiskt övervägande i och med att valet av mål, lärostoff och undervisningsmetoder grundar sig på värden. Därmed förmedlar också bedömningen ett etiskt budskap.

Viktiga värden i bedömningen är framför allt uppriktighet, rättvisa, transparens, reliabilitet och exakthet samt att bedömningen motiverar lärandet. Det är viktigt att alla elever får respons på sitt lärande efter förtjänst. Alla ska ha en principiell möjlighet att lyckas och eleverna måste vara medvetna om bedömningsgrunderna. Syftet med bedömningen är inte i första hand att bedöma händelser i det förflutna (feedback), utan att stödja lärande för framtiden (feedforward). Reliabilitet och exakthet innebär att man bör undvika slumpmässighet i bedömningen och använda rätta bedömningsmetoder på rätta bedömningsobjekt. 

Värden och etiskt hållbar bedömning

Följden av de föregående aspekterna är bland annat att det behövs olika metoder inom elevbedömningen. Det är viktigt att eleverna kan visa sina framsteg och kunskaper på många sätt. På det sättet får varje elev en möjlighet att lyckas. Upprepade skriftliga prov ger exempelvis inte elever med läs- och skrivsvårigheter eller med muntlig begåvning några möjligheter att lyckas. De mäter i första hand kognitiva kunskaper, som också är viktiga i skolan men absolut inte det enda målet. Då eleverna jämförs sinsemellan leder det också lätt till konkurrens, vilket enligt forskning inte motiverar varken begåvade elever eller elever med inlärningssvårigheter.

Därför ska elevernas framsteg enligt nutida bedömningsanvisningar jämföras med målen i läroplanen och elevernas kunskaper ska jämföras med profilerna för goda kunskaper eller i slutskedet i den grundläggande utbildningen med kriterierna vid slutbedömningen. I vissa läroämnen kan man använda till exempel muntliga presentationer eller föredrag, diskussioner, utställningar, portföljer, essäer och praktiska prestationer för att kunskaperna ska kunna bedömas på ett mångsidigt sätt.

Eleverna ska vara medvetna om bedömningskriterierna och målen för lärandet. På det viset kan eleverna engagera sig i sina studier och lita på att de hela tiden får nyttig respons av läraren på sitt beteende, arbete och sina kunskaper. Det lönar sig att fundera på när bedömningen ska genomföras. Då lärandet endast "mäts" i slutet av en termin eller ett undervisningsavsnitt, har eleverna inte nödvändigtvis klart för sig vad de i fortsättningen bör fästa uppmärksamhet vid. Ur etisk synvinkel är det viktigt att identifiera både starka och svagare sidor i ett skede då det ännu går att påverka dem. Enligt den humanistiska människosynen har eleverna rätt att bli behandlade som växande individer med egenvärde, inte som lärarens och skolans, eller kanske till och med externa parters, bedömningsobjekt.

I många fall kan man just via bedömningen reglera hur skolarbetet utformas och hur det upplevs. Om läraren kräver individuella prestationer i prov och prioriterar uppgifter som förutsätter utantilläsning, börjar eleverna förutspå och till och med att räkna ut vad de måste lära sig. Det medför att skolans breda bildningsuppgift blir snävare. Om läraren uppmuntrar självvärdering, använder mångsidiga bedömningsmetoder och söker starka sidor hos eleverna för att sporra dem att klara av utmaningar som lärandet medför, börjar eleverna tillämpa studiemetoder som motsvarar dessa förväntningar. Det stärker åter gradvis elevernas självständighet och problemlösningsförmåga.
Vissa krav och möjligheter att visa utmärkta kunskaper kan också anses som bedömningsvärden, eftersom forskning visar att lärandet främjas av de förväntningar som läraren har på eleverna. Dessa värden får ändå inte betonas för mycket i vårt allt mer konkurrensinriktade samhälle, eftersom eleverna då börjar känna att människovärdet beror på goda skolframgångar eller överlag på prestationer som hela tiden måste visas. Resultatet kan bli en negativ inställning till skolan, depression eller asocialt beteende. I det avseendet måste lärarna komma i håg sitt etiska fostringsansvar och försvara barnens rättigheter samt mildra det yttre tryck som de utsätts för.

Det är alltså absolut inte betydelselöst hur bedömningen går till i skolvardagen. Läraren har stor makt när det gäller bedömning. Många elever kan till och med uppleva läraren som lite skrämmande. Rädsla föder beroende och kan därför inte godkännas som fostringsmetod. En lärare som är tillmötesgående och som signalerar tillförlitlighet uppmuntrar åter eleverna att försöka och att testa sina gränser. 

Etiskt viktiga bedömningsprinciper

Ur etisk synvinkel finns det fem viktiga principer att komma i håg i bedömningen. Människovärdet är något som inte kan ifrågasättas, varför elevernas autonomi, d.v.s. självbestämmanderätt, bör respekteras och främjas. Det innebär bland annat att man offentliggör bedömningsgrunderna och främjar självvärdering. Lärare får inte heller förnedra, straffa eller manipulera eleverna genom bedömning. Lärarna är dessutom förpliktade ”att göra det goda” på grund av sin yrkesetik: de finns till för eleverna oberoende om de personligen tycker om eleverna eller inte. Den uppgiften, som också kan kallas omvårdnadsetik, förpliktar lärarna att i bedömningen beakta hurdan respons och handledning de enskilda eleverna behöver för att på bästa sätt kunna använda sina psykiska och fysiska resurser.

Att undvika skada är på sätt och vis det samma som att göra det goda men ändå en princip som är värd att fundera skilt på . Dålig bedömning eller respons eller brist på handledning kan till exempel inverka skadligt på en elevs självkänsla. En lärare kan, kanske omedvetet eller åtminstone obetänkt, genom sin bedömning fullständigt knäcka en elev som annars misslyckats. Begåvade elever kan igen stagnera, om de inte får sådan handledning och respons som motiverar deras utveckling.

Rättvisa torde vara en av de mest orubbliga etiska bedömningsprinciperna. För att citera Platon är rättvisa ”att ha och att göra det man är mest lämpad för”. Rättvis, jämlik och skälig bedömning betyder inte att alla elever bedöms enligt exakt samma mönster oberoende av exempelvis deras etniska bakgrund eller behov av särskilt stöd. Bedömningen måste, förutom till läroplansmålen, också ställas i relation till elevernas individuella nivå och framsteg och vid behov måste man ändra metoderna att samla in utvärderingsinformation. Omvårdnadsaspekten innebär att också sämre lottade elever får sin röst hörd och att deras rätt till lärande och respons försvaras. Skälighet betyder att undvika ständig bedömning av eleverna. Elever i årskurs 5 kan till exempel ha 40–50 skriftliga prov under ett läsår och i årskurserna 7–9 är risken för provanhopning ännu större, om inte lärarna gemensamt gör något åt saken. Grisen blir inte heller större av att vägas alla dagar, däremot nog av god föda.

Pålitlighet betyder att man är lojal och håller sina löften. Eleverna ser lätt på lärarna med andra ögon i en bedömningssituation: den lärare som dittills har hjälpt dem blir en ”domare”, som har makt att exempelvis bestämma ett vitsord som för alltid står i betyget. Lärarens auktoritet i förhållande till eleven blir positiv endast om bedömningsprinciperna och -processerna är öppna. Bedömningen kan innebära en ny chans för eleven att lära sig, om bedömningen genomförs på ett förtroendefullt sätt. Det handlar alltså mera om atmosfär och attityder än teknik och normer. Att ersätta sifferbedömning med verbal bedömning minskar eller eliminerar inte automatiskt bedömningens nackdelar. Det viktiga är att hjälpa eleverna att förstå vad de lärt sig och ta ansvar för det. 

Beröm och samarbete

Varje människa, ung eller gammal, behöver positiv respons och konstruktiv handledning. Ju yngre eleverna är, desto viktigare är det att uppmuntra dem och uppmärksamma deras starka sidor. Elevernas tillväxt förutsätter kritik och synpunkter på vad de behöver utveckla, något som eleverna lättare klarar av och kan hantera om de samtidigt också öppet får positiv respons. Barn eller unga som söker uppmärksamhet eller uteblivet beröm kan senare rentav ta till extrema åtgärder.
Läraren är en betydelsefull vuxen och en auktoritet som har inflytande på eleverna, både på gott och på ont. Läraren har i egenskap av bedömare makt och bör vara djupt medveten om sitt etiska ansvar och också om oskrivna regler om vad som är bra eller dåligt med tanke på elevernas framtid. Eleverna kan å andra sidan känna sig pressade av att framtiden betonas för mycket, så det är viktigt att bedöma den nuvarande situationen, det nuvarande kunnandet och vad eleven ännu ska lära sig. Ibland är det således nödvändigt att fokusera på det som är nära för att senare kunna se längre. Det här påminner om uppfattningen att etik mera handlar om att ha ansvar än om att ha rätt.

Hemmen och skolorna bör tillsammans diskutera om bedömningens huvuduppgift, d.v.s. att motivera och främja lärande, och fundera på vad som är rätt, rättvist och skäligt och varför. Om hemmen efterlyser sifferbedömning med "rankinglistor” och ständig konkurrens om vem som är bäst men skolan igen upplever ansvaret för undervisning och fostran på ett helt annat sätt, är det eleverna som kommer i kläm och blir lidande.

I bästa fall kan bedömningen vara rolig och belönande för både elever och lärare. De ömsesidiga ansträngningarna som främjar lärandet synliggörs och uppmärksammas, vilket igen ökar elevernas tilltro till sitt eget lärande. Att läraren ser framåt i lämplig utsträckning gör att eleverna får försöka och misslyckas utan att behöva skämmas eller känna sig värdelösa. Det här är viktigt också för ungdomar i puberteten, även om deras beteende kanske gör att vuxna tror något annat. 

Litteratur om ämnet (finska):

  • Atjonen, P. (2007). Hyvä, paha arviointi. Helsinki: Tammi
  • Atjonen, P. 2005. Arviointi opetuksen ja oppimisen tueksi. I: H.K. Lyytinen & A. Räisänen (red.) Kehittämissuuntaa arvioinnista. Koulutuksen arviointineuvoston julkaisuja 6, 143–152
  • Atjonen, P. 2005. Eettisesti laadukas opetus. I: O. Luukkainen & R. Valli (red.) Kaksitoista teesiä opettajalle. Jyväskylä: PS-kustannus, 53–66
  • Mittaamisen markkinoilla (redaktör Päivi Spåre intervjuar Päivi Atjonen)
     

Text: Professor Päivi Atjonen 

Dessa texter kring elevbedömningen gäller för läroplansgrunderna 2004.

Vid frågor kring bedömning av lärande enligt läroplansgrunderna 2014, kontakta undervisningsrådet Maj-Len Engelholm,