Att undervisa i uttal

Varför behövs undervisning i uttal?

Uttal är ett viktigt delområde av språkkunskapen. Åhöraren fäster sig ofta först vid uttalet, som ger det första intrycket av talarens språkkunskaper. Ett bra uttal innebär inte enbart att man behärskar uttalet av enskilda språkljud, utan även en korrekt betoning av ord, satsbetoning, talrytm och intonation. Dessa delområden inom uttalet har stor betydelse för talets begriplighet. De förmedlar dessutom bl.a. känslor och attityder samt har en förstärkande funktion. Även om i synnerhet unga elever är duktiga på att lära sig uttala genom att härma, kan läraren inte lita på att eleverna lär sig uttala enbart genom att lyssna och imitera. Därför måste uttalet undervisas explicit. Det är inte nödvändigt att resa till ett land där målspråket talas, utan man kan lära sig uttala också i ett vanligt klassrum. En språkstudio är inget måste, men eleverna har nytta av att få lyssna på och utvärdera sitt eget uttal.

Ett hurdant uttal eftersträvas?

Målet för undervisningen i uttal är att eleven till slut kan kommunicera begripligt på målspråket. Det innebär både att producera och förstå tal. Det är naturligt att modersmålet påverkar uttalet av målspråket och är inget att skämmas för. Det är ändå viktigt att komma ihåg att en kraftig främmande accent kan leda till svårigheter att förstå och framkalla en negativ inställning. Eleverna ska upplysas om att målspråket har många varianter. Även om man följer vissa modeller i undervisningen, talar människor i verkligheten målspråket på mycket olika sätt. Det är bra att låta eleverna lyssna på olika varianter av språket för att de ska träna örat och öka sin medvetenhet om variationerna.

Hur kan man undervisa i uttal?

Eftersom uttalet är en viktig del av språkkunskapen, måste det undervisas explicit. Det är bättre att uttalet inkluderas i all undervisning än att det behandlas separat under vissa lektioner. Att bara korrigera felaktigt uttal är inte tillräckligt, men behövs också. Det är viktigt att eleven ges uppmuntrande respons på sitt uttal. Den explicita undervisningen i uttal ska inte ställa den enskilda eleven och hens misstag i centrum. Att fästa elevens uppmärksamhet vid det som undervisas är viktigt och kan redan i sig leda till bra resultat. Utöver det är en viktig förutsättning för att lära sig ett bra uttal att eleven kan urskilja särdrag i talet som det är meningen att hen ska lära sig producera. Därför är hörövningar som fokuserar på uttalet lika viktiga som egentliga uttalsövningar, t.ex. diktamensövningar där eleverna ska skilja mellan likartade ord, andra diktamensövningar och övningar där eleverna ska lyssna och placera betoningen i ett ord på rätt stavelse, markera det betonade ordet i en sats och markera intonationen i en sats. Närmare anvisningar för undervisning i uttal finns i avsnitten om övning av intonation, betoning och talrytm samt enskilda språkljud. Elevernas vardag utanför skolan erbjuder gott om möjligheter att lära sig uttala, men eleverna behöver handledning för att dra nytta av dessa möjligheter. Det länar sig att använda tv, mobilappar och internet samt möjligheten att spela in tal på mobilapparater och eleverna kan få som läxa att iaktta uttalsrelaterade fenomen i sin egen omgivning och att öva genom att t.ex. spela in och lyssna på sitt eget uttal. I fråga om undervisningsmaterialet på internet är det bra att komma ihåg att allt inte håller hög kvalitet, utan en del kan till och med ge felaktig information. Läraren ska bedöma allt material som används i undervisningen med avseende på kvalitet, användbarhet och nytta i respektive situation.

Hur ska uttal bedömas?

För bedömningen av uttal är det viktigt att fastställa tydliga kriterier som beaktar alla delområden av uttalet: enskilda språkljud, betoning av ord, satsbetoning, talrytm och intonation. Uttalet kan bedömas utgående från fritt tal eller uppläsning av en text. Om man väljer uppläsning av en text, kan man genom valet av text påverka vad som utgör underlag för bedömningen. Vill man t.ex. fokusera på betoningen av ord, kan man utforma en text som innehåller många ord med varierande betoning. Förutom intonationen, betoningen av ord och satsbetoningen, talrytmen och enskilda språkljud kan man även iaktta taltempo och pauser, som också ger en bild av hur ledigt talet flyter.

Uttalet kan bedömas antingen utgående från en sparad inspelning eller direkt i situationen. Den sparade inspelningen behöver inte nödvändigtvis vara ett uttalsprov som läraren framställt och spelat in i språkstudio, utan det går också bra med t.ex. en video eller ett hörspel som kommit till i ett grupparbete. Huvudsaken är att det går att urskilja vem som talar. Om uttalet bedöms direkt i situationen, är det viktigt att bedömningen är uppdelad i hanterbara delar, eftersom man inte kan gå tillbaks och kontrollera den efteråt. Man kan till exempel koncentrera sig på att bedöma några aspekter åt gången då eleverna läser högt eller håller en presentation.

Eftersom förmågan att producera tal är nära knuten till förmågan att uppfatta språkliga drag är det motiverat att bedöma också uppfattningsförmågan. Hörövningar som fokuserar på prosodi och språkljud kan således utgöra en del av bedömningen av uttalet. Sådana övningar kan vara t.ex. diktamensövningar där eleverna ska skilja mellan likartade ord och övningar där eleverna ska lyssna och placera betoningen i ett ord på rätt stavelse, markera det betonade ordet i en sats och markera intonationen (eller välja bland alternativ) i en sats. Också förmågan att läsa fonetisk skrift kan testas som en del av bedömningen av uttalet.

Övning av intonation

Intonation eller talets satsmelodi innebär variation av tonhöjd i talet. Intonationen spelar en viktig roll för talets begriplighet: ett påstående kan i många språk omvandlas till en fråga endast med hjälp av intonation. Intonationen uttrycker också bl.a. känslor och attityder och underlättar turtagningen mellan samtalspartner. Därför är det i undervisningen viktigt att beakta om t.ex. monotont tal i målspråket signalerar ointresse och likgiltighet och om en varierande intonation signalerar glädje och iver, eller eventuellt upprördhet.

Det är bra att börja övningen av intonation med att utforska sitt eget röstläge. Vilket är mitt normala röstläge? Hur lågt eller högt kan jag tala? Man kan också fästa vikt vid tonhöjden med hjälp av musik och genom att sjunga tillsammans. Efter det kan man leka med tonhöjden i olika övningar, t.ex. så att en elev styr den andras röstläge med handrörelser. Eleverna behöver uppmuntran för att våga leka med sin röst och lära sig nya intonationsmönster. Det krävs också att läraren inte är rädd för att överdriva i sitt eget uttal. Man kan nynna i stället för att använda ord, för att eleverna ska ha lättare att koncentrera sig på intonation och betoning.

Intonationens betydelse i kommunikation kan åskådliggöras genom att läsa med olika tonfall, så att känslotillståndet framgår (t.ex. likgiltighet, entusiasm). Det går lättare att hänge sig åt känslorna genom att framföra enkla scener i olika känslotillstånd. Det är också bra att reflektera över och testa vad ett och samma ord kan uttrycka i olika kontexter, uttalat med olika intonation. Monotont tal är också ett bra exempel, då intonation introduceras som fenomen. En visuell framställning av intonation hjälper eleverna att uppfatta fenomenet och att lära sig typiska intonationsmönster i målspråket. Intonation kan ritas som kurvor, som också kan åskådliggöras med handrörelser.

Övning av betoning och talrytm

Avvikande stavelsebetoning påverkar lätt talets begriplighet – i synnerhet i språk där betoningen av ord har en betydelseskiljande funktion. Betoning realiseras i talet genom att vokalen i den betonade stavelsen förlängs, ljudstyrkan ökar och tonhöjden stiger. Den betonade stavelsen uttalas även tydligare. Huvudbetoningen i ett ord kan ligga på olika stavelser i olika språk. I finskan har betoningen inte en betudelseskiljande funktion och ordets huvudbetoning ligger alltid på första stavelsen. Det är bra att lära sig rätt betoning genast när man stöter på ett nytt ord. Betoningen av ord kan övas till exempel genom att bilda ord av plastklossar eller färgade kartongbitar så att de betonade stavelserna är större (och har annan färg) än de obetonade. Med hjälp av hörövningar lär sig eleverna att känna igen betonade stavelser, som de kan markera i texten t.ex. genom att ringa in dem. Man kan också testa hur bra eleverna behärskar betoningen av ord genom att låta dem ringa in betonade stavelser utan att lyssna.

Med satsbetoning avses den betoning som i allmänhet ligger på satsens viktigaste ord för att betona dess betydelse eller för att uttrycka kontrast. Satsbetoningen signalerar till lyssnaren vad kärnan i budskapet är. Satsbetoningen tar sig uttryck i ett tydligare uttal, förlängning av ordet, ökad ljudstyrka och högre tonhöjd. Det huvudbetonade ordet kan följas av en kort paus och ansiktsrörelserna är kraftigare än då de övriga orden uttalas. Satsbetoningens betydelse kan åskådliggöras genom att variera platserna för satsbetoning och fundera på hur betydelsen i satsen (meningen) förändras. Är det viktiga i budskapet t.ex. personen eller platsen? Satsbetoning kan övas med hjälp av likadana hörövningar som betoningen av ord, dvs. att eleverna lyssnar och markerar det betonade ordet.

Betoningen är en viktig aspekt i tal, eftersom växlingen mellan betonade och obetonade stavelser ger talet dess rytm. Avvikande betoning har alltså en direkt inverkan på talrytmen. Man kan träna rytmen bl.a. genom att lyssna på tal, tala samtidigt med en modell/ett band, klappa rytmen och röra sig i takt med talet.

Övning av enskilda språkljud

Felaktiga språkljud orsakar inte lika ofta svårigheter att förstå som felaktig betoning av ord, satsbetoning eller intonation. Trots det bör läraren se till att att eleven kan producera språkljuden på målspråket på ett begripligt sätt. Mekanisk upprepning är en bra övning, eftersom produktionen av språkljud är en motorisk färdighet. För att talorganets rörelser ska automatiseras behövs mycket upprepning. Man ska dock snabbt övergå från mekanisk upprepning till övningar som kräver friare talproduktion, t.ex. att bilda satser, diskutera parvis och spela spel som förutsätter tal, där eleverna handleds att producera vissa språkljud till exempel utgående från övningens tema, bilder och ett bestämt ordförråd.

Vid övningen av enskilda språkljud är det bra att explicit gå igenom hur talorganet fungerar genom att hänvisa t.ex. till tungans och läpparnas position. Det är bra att fästa elevernas uppmärksamhet vid tungans läge i olika artikulationsställen. För att åskådliggöra detta kan man ta hjälp av bl.a. speglar och bilder av människans talorgan. De språkljud som undervisas kan kopplas ihop med exempelord som eleverna påminns om genom bilder. Man kan också använda bl.a. ljudassociation, så att språkljudet kopplas samman med ett fenomen eller en aktivitet (t.ex. flugsurr/z/ eller när man häller vätska ur en flaska/b/). Långa språkljud kan åskådliggöras t.ex. genom att dra i ett gummiband samtidigt som man uttalar. Skillnaden mellan tonande och tonlösa ljud kan man undersöka genom att känna på halsen. Tonande ljud känns som vibrationer runt adamsäpplet. Aspirerade ljud kan man känna som en luftström mot handryggen, då man placerar handen framför munnen.

Eleverna har nytta av fonetisk skrift då de lär sig uttala och de lär sig också att uppfatta skillnaden mellan fonetisk stavning och vanlig stavning. Det är viktigt att kunna skilja mellan fonetisk och vanlig stavning och att lära sig sambandet mellan bokstav och ljud. Det är bra att börja med att göra eleverna medvetna om att sambandet mellan bokstav och ljud är transparent i vissa språk, till exempel i finskan, medan det är mera komplicerat i andra språk, till exempel i svenskan.

Elina Tergujeff
forskare, Jyväskylä universitet