Uthållighet

Uthållighet är kroppens förmåga att motverka utmattning. Uthållighetsträning är den klart vanligaste av alla träningsformer. Uthålligheten återspeglar i hög grad funktionsförmågan i andnings- och cirkulationsorganen. De centrala kroppsdelarna i sammanhanget är hjärtat, lungorna och cirkulationsorganen. Uthållighetsträning har många positiva effekter på hjärtat och blodcirkulationen. Effekterna är såväl funktionella som strukturella. En funktionell förändring är till exempel att vilopulsen sjunker då uthålligheten stiger. Ökad hjärtvolym är åter ett exempel på en strukturell förändring. Ett resultat av uthållighetsträning är att syre överförs från blodet till musklerna mer effektivt (skillnaden mellan syrehalten i artär och ven ökar). Uthållighetsträning gör att hjärtat fylls och töms mer effektivt. 

Genom uthållighetsträning utvecklas ett barns hjärta mångdubbelt (bl.a. förlängs hjärtats muskelceller och blir tjockare) och hjärtats storlek och slagvolym ökar. Hjärtvolymen ökar snabbast hos 10-åriga flickor och 13-åriga pojkar. Tjockleken på hjärtats väggar ökar mest hos 12–13-åriga flickor och 14–15-åriga pojkar. Volymökning och träning inverkar båda parallellt på hjärtat. 

Olika typer av uthållighet är grunduthållighet, fartuthållighet, maximal uthållighet och snabbhetsuthållighet. Klassificeringen baserar sig på prestationsintensiteten. Man kan också granska uthålligheten utgående från om träningen sker med hjälp av syre (aerobiskt) eller utan syre (anaerobiskt). Det är praktiskt att mäta effekten på uthållighetsträningen med hjälp av hjärtats puls och målpulsen anges oftast i procent av maxpulsen. 

För att uthålligheten ska utvecklas, är det viktigt att träna alla typer av uthållighet. Grunduthållighet är grunden för all uthållighet och har en central plats i skolgymnastiken. Av all uthållighetsträning borde cirka 75 % vara grunduthållighetsträning. Träning av grunduthålligheten ökar bland annat hjärtats slagvolym (den mängd blod som vid varje hjärtslag pumpas ut i aortan) samt antalet kapillärer och mitokondrier i musklerna. Också kroppens förmåga att använda fett som energikälla ökar. Vid sidan av grunduthållighetsträning ska eleverna också bekanta sig med fartuthållighets- och maximal uthållighetsträning. Dessa typer av uthållighetsträning är ändå så pass intensiva att deras andel bör vara liten (fartuthållighet 20 % och maximal uthållighet 1–2 %). 

Träning av fartuthållighet höjer prestationsförmågan och förmågan att motverka utmattning. Maximal uthållighetsträning igen förbättrar den maximala syreupptagningsförmågan och förmågan att tåla mjölksyra. 

Snabbhetsuthållighet innebär förmågan att upprepa snabba prestationer utan att bli trött. 

Bra uthållighetsgrenar är grenar där man använder många stora muskelgrupper, till exempel skidning, simning, löpning, cykling eller aerobic. Också många bollspel förbättrar uthålligheten (särskilt snabbhetsuthålligheten), om spelet pågår i ett sträck utan pauser. 

I de lägre klasserna är målet att lägga en allmän och aerobisk grund för uthållighetsträning i ett senare skede. Eftersom ett barns hjärta är litet till storleken (liten slagvolym), stiger barnets puls vid ökad ansträngning.
Barn har klart sämre förmåga att producera och tåla mjölksyra än vuxna. Därför är det skäl att undvika i synnerhet 2–5 minuters maximala uthållighetsprestationer i det här åldersskedet. Det är viktigt att komma i håg att en löpsträcka i sig inte talar om hur ansträngande en prestation är, utan en löpning på 800 meter kan vara mer ansträngande för ett barns kropp än ett 3000 meters lopp som avslutas med en spurt.
I puberteten kan uthållighetsträningen också innehålla anaerobiska moment. Det är ändå viktigt att ha tålamod och omdöme och öka belastningen gradvis. Uthållighetsträningen i skolgymnastiken bör snarare vara koncentrerad på volym än på effekt.
Avigsidan med överdriven uthållighetsträning kan vara belastningsskador. Man brukar säga att alla belastningsskador är självförvållade och följaktligen går att undvika. Om någon viss typ av träning är utesluten på grund av risken för belastningsskador, går det säkert att hitta en motionsform som lämpar sig för situationen i någon av de böcker som finns om olika motionsformer.