Problemfokuserat jagbudskap och empatiskt lyssnande

Schottislektionen
Jag hade gemensam danslektion för sjunde klassen och höll på med stegkombinationen i schottis. Man kunde tydligt känna en spänning i luften: vem ska jag vara par med, hur ska jag klara stegen. Varje gång det blev en paus i undervisningen, gick en flicka från sin plats för att prata med än den ena, än den andra. Jag måste varje gång vänta på att hon skulle komma tillbaka till sitt eget par, innan jag kunde fortsätta undervisa. Det här hände upprepade gånger, också vid små avbrott. Jag började bli irriterad på situationen. När lektionen var slut, bad jag flickan komma till mig och sade till henne:
– Eftersom du går bort från ditt par för att prata med andra elever, blir jag tvungen att vänta på att du ska komma tillbaka till din plats och kan inte gå framåt i min undervisning. Det förargar mig. [problemfokuserat jagbudskap]
Flickans reaktion var:
– Varför säger du det till mej? Nog var det också andra som gick och pratade.
– Du tycker att det är orättvist att jag säger det här just till dig. [empatiskt lyssnande]
– Jo, verkligen.
– Jag tycker det är viktigt att hinna lära er de saker som jag har planerat för en lektion och ditt pratande gör det svårt. [nytt problemfokuserat jagbudskap]
– E det här nu så stor grej!?!
– Du tycker att jag förstorar saken. [upprepat empatiskt lyssnande]
–Nå, int vet jag nu, men när...
Så här fortsatte vi diskutera och till sist kom vi fram till en gemensam uppfattning om hur man ska bete sig under danslektionerna. (UK)

Den sjuka handen
Det fanns några elever som brukade gnälla om olika saker under mina gymnastiklektioner, såsom uppgifter, grupper, lektionens längd och gymnastikredskap. Vanligtvis ledde det till gräl med eleverna. Grälen slutade ofta med att jag sade sista ordet. Elevernas protest, som jag var tvungen att reagera på, försämrade stämningen under lektionerna och gjorde mig deprimerad. När jag började lyssna empatiskt på de här gnällmånsarna, märkte jag att de onödiga invändningarna minskade och oenigheterna som uppstod oftast gick att reda ut genom diskussioner. Eleverna blev mindre passiva och oviljan att samarbeta minskade. Det här kom till uttryck genom att eleverna blev öppnare och modigare att säga sina åsikter och komma med förslag gällande lektionerna. Jag fick nya idéer, tankar och uppmärksamhet av eleverna, som hjälpte mig att lägga upp lektionerna eller enskilda övningar på ett mer fungerande sätt. Följande exempel handlar om en elev som inte fick fram vad hon egentligen ville. Hon störde aktivt lektionen då vi spelade boll genom att vägra delta och klaga över uppgifterna. Jag gick till henne och efter att ha förmedlat ett problemfokuserat jagbudskap koncentrerade jag mig på att lyssna på henne:
– Jag blir verkligen förargad över att du går bort från planen och vägrar att utföra uppgifterna. Hela din grupp lider av att en fattas.
– Jo, men min hand e ännu sjuk efter att den va bruten och det gör ont i den i det där spelet.
– Okej...
– Sen mår jag också psykiskt jättedåligt så jag sku ha lust att gå hem.
– Du vill alltså fara hem?
– Nä, int sku jag egentligen orka fara hem heller, men jag sku vilja vara domare om det passar. 

Eleven var domare under resten av lektionen tillsammans med en annan elev och slutade med sitt störande beteende. Jag var nöjd över att den tråkiga situationen hade löst sig och domaren såg också ut att vara nöjd med sin uppgift. (MK)