Uttrycka tankar, känslor och behov tydligt

Det är viktigt att en talare uttrycker sina tankar och känslor tydligt eftersom det hjälper andra att förstå honom. När talaren klär sina känslor i ord ger det klarhet och liv åt umgänget med andra och förhindrar att någon drar fel slutsatser om honom. Det är också viktigt att tala endast för sig själv och att tydligt föra fram sin vilja.
Jagbudskap beskriver talarens innersta verklighet: känslor, tankar och vad talaren tycker är viktigt. De innehåller inte bedömningar, omdömen eller tolkningar om andra. I de flesta fall framkallar jagbudskapen uppskattning, godkännande och samarbetsvilja hos andra. Vid problemsituationer överlämnar jagbudskapen till lyssnaren att inse och lösa problemet. Det viktiga är att man talar om de aktuella problemen och inte går till personliga angrepp. Det hör inte till öppet samtal att kommendera, hota eller förolämpa någon. Då behöver inte heller motparten försvara sig.

Jagbudskapen kan vara positiva, förklarande, ställningstagande, förutspående eller problemfokuserade. Ett problemfokuserat jagbudskap är ett utmärkt verktyg för läraren. Det lämpar sig för situationer som läraren, men inte eleverna, upplever som problematiska. Budskapet har tre delar:

1. Beskrivning av problemsituationen: Nu är ljudet i klassen så högt
2. Effekten på läraren: att min röst inte hörs
3. Känslorna som situationen framkallar: och det gör mig frustrerad.

Efter problemfokuserade jagbudskap beter sig eleverna mindre aggressivt och offensivt. De rusar inte ilsket ut och smäller dörren efter sig utan verkar tvärtom vara lite generade och skamsna och inte riktigt veta hur de ska reagera på situationen. När elever hör vilka effekter deras beteende haft, får de ofta uppriktiga skuldkänslor. De här skuldkänslorna väcker i allmänhet empati och därigenom ett ansvar för vad man orsakat någon annan och en vilja att ställa situationen till rätta. Efter att läraren förmedlat ett problemfokuserat jagbudskap är eleverna ofta samarbetsvilliga och börjar uppföra sig mera konstruktivt. På det viset är det inte läraren som befaller eleverna att ändra på sitt beteende, utan eleverna ändrar på sitt beteende i positiv riktning på eget initiativ.

Exempel på problemfokuserade jagbudskap

Aerobiclektionen 
Vi hade aerobiclektion. Tre flickor deltog inte i lektionen på grund av sjukdom och satt på en bänk bak i salen. Under hela lektionen hördes tissel och tassel från bänken och flickorna höll på med allt möjligt som förde oljud. Efter lektionen sade jag till dem: "Jag är verkligen arg för att ni talade högljutt under lektionen. Jag blandade bort mig och hölls inte i takt med musiken. Min aerobiclektion gick sämre än den brukar och det förargar mig.” Flickorna var först tysta en stund, sedan bad de med en mun om ursäkt och gick förlägna ut ur salen. Jag var också själv lite förlägen men samtidigt glad över flickornas reaktion, eftersom det är sällsynt med spontana ursäkter i skollivet. (MK)

  

Danslektionen
Det var den tid på året då vi övar gamla danser med eleverna i gymnasiets andra klass. Några steg i dansen Pas d’Espagne vållade eleverna svårigheter och min kollega och jag var tvungna att upprepade gånger visa stegen och öva dem tillsammans med gruppen. När vi än en gång på begäran hade visat stegen, sade en pojke med uttråkad röst: ”Nåja, sluta nu redan med den där showen.” Hans ord sårade mig. De kändes orättvisa, eftersom vi efter bästa förmåga hade velat försäkra oss om att så många som möjligt lärde sig stegen. Jag sade till pojken: ”Det där sårade mig.” Lektionen fortsatte och det fanns inte just då tid att utreda saken desto vidare. Efter några månader höll jag en kurs i hälsokunskap för samma grupp och som avslutning på kursen ett prov. Samma pojke hade i slutet av sitt prov skrivit ett meddelande till mig: ”Förlåt att jag sa dumt på danslektionen.” (UK)

Mössan
Jag skulle börja en kurs i hälsofostran i en åttonde klass. Den höstens trend var att ha mössan på sig och därtill munkjackans huva uppfälld. I vår skola var kutymen den att man inte har mössan på i klassrummet. Jag uppmanade alltså två pojkar att ta av sig mössorna. Mössorna försvann nog men uppenbarade sig igen efter en stund. Det här upprepade sig flera gånger. Mina uppmaningar hade alltså ingen effekt. Jag beslutade mig för att uttrycka saken genom ett problemfokuserat jagbudskap och sade: ”Eftersom ni tar på er mössorna gång på gång, går min tid åt till att anmärka om det. Jag blir frustrerad eftersom jag tycker att det är viktigt att få lära er det som jag har planerat för den här lektionen.” Mössorna försvann och kom inte tillbaka. I slutet av lektionen såg jag i ögonvrån att en av pojkarna åter tog på sig mössan, men han hajade själv till när han märkte var mössan var och tog själv bort den. Jag behövde inte längre ingripa. (UK)