Tio centrala principer

Enligt den kärninriktade modellen bör all gymnastikundervisning utgå från att aktivera eleven och främja inlärningen.

Läraren måste då i högre grad fästa uppmärksamhet vid å ena sidan eleven och hennes förutsättningar att lära sig, och å andra sidan elevens egen aktivitet och inlärningsmiljön som en viktig faktor för inlärningsmöjligheterna. Det innebär ett kontinuerligt iakttagande, utvärdering av olika alternativ, godkännande, beröm och utveckling av nya idéer. Det innebär också fortlöpande växelverkan och individuell handledning. Samtidigt går det mindre tid åt för läraren till att styra lektionen i detalj. Kärninriktad undervisning ger läraren en möjlighet att fullt ut utnyttja de yrkeskunskaper hon skaffat sig genom sin utbildning. Den kärninriktade motoriska undervisningen har tio centrala principer:

1. Att väcka elevens motivation
2. Att skapa en positiv inlärningsmiljö
3. Att utvidga elevens kärna av färdigheter
4. Att öva helheter
5. Att ”lura” elevens inre röst på ett positivt sätt
6. Att leda eleven till inlärning som insikt
7. Att handleda eleven till att handla logiskt och följdriktigt
8. Att åstadkomma beständiga förändringar i inlärningen
9. Att utnyttja hjälpmedel
10. Att maximera aktiviteten och träningen

1. Att väcka elevens motivation
Läraren bör se till att undervisningsmiljön är sådan att alla elever, oberoende av färdigheter, har en möjlighet till motiverande sysselsättning.

Det första målet för kärninriktad undervisning är att väcka och bibehålla elevens motivation. Elevens beteende och inlärning styrs av hjärnans emotionella centrum. De omedvetna scheman som finns i minnet, och som färgas av känslor och attityder, styr hur elevens aktivitet och inlärning börjar och fortskrider. Utan motivation är det omöjligt att lära sig motoriska färdigheter, för att inte tala om att börja med någon form av hobbyträning.

2. Att skapa en positiv inlärningsmiljö
Målet för kärninriktad undervisning är att eleverna lär sig nya färdigheter, inte att söka eller undvika fel eller träna bort felaktiga prestationer.

Eleverna övar och tränar enligt de färdigheter och metoder  som deras omedvetna scheman innehåller. De kan inte prestera annorlunda. Därför ser man under en kärninriktad lektion många variationer på prestationer, utgående från vilka läraren försöker handleda eleverna i önskvärd riktning. Eleven har inom ramen för det område som tränas stora möjligheter till egna avgöranden. Hon har utrymme att lära sig, eftersom den kärninriktade undervisningen inte känner några felaktiga prestationer. Läraren behöver inte fästa uppmärksamhet vid fel, eftersom felaktigheter automatiskt faller bort och glöms i brist på bekräftelse. Kärninriktad undervisning i motoriska färdigheter är alltså en modell för hur man prövar på och lär sig nya färdigheter. En känsla av att lyckas och individuellt anpassade utmaningar (problemcentrerad inlärning) förstärker motivationen, och den positiva atmosfär som skapas ökar mängden träning och inlärning.

3. Att utvidga elevens kärna av färdigheter
Läraren bör erbjuda eleverna sådana aktiviteter som känns meningsfulla för de enskilda eleverna. Idén eller kärnan i en aktivitet utgör träningens röda tråd, som går genom alla övningar och på det sättet får dem att kännas meningsfulla och välbekanta.

Undervisningen har traditionellt byggts upp kring de specifika grenarnas tekniska grundprinciper. Den tekniska utgångspunkten för kärninriktad undervisning är emellertid att öva grenens viktigaste del, alltså själva idén med grenen eller den innehållsmässiga kärnan (modellens egentliga kärna behandlas nedan i punkt fem). Det kan till exempel vara rörelsen i kast, glidningen i simning och spelets idé i bollspel.

Enligt principerna för kärninriktade undervisning övas i praktiken hela tiden grenens idé, oberoende av om det handlar om lågstadieelever eller toppidrottare. Träningens idé ändras inte även om nivån hos dem som tränar varierar. Elevernas nivå, alltså kärna av färdigheter, avgör hur mycket utmaningar som kan byggas på själva idén eller kärnan i aktiviteten. Vi kan kalla de här utmaningarna för kärnringar. I en kärnring kan man bygga på med ett lämpligt antal träningsmoment. Därför passar övningar som eleverna själva kommer på bra för kärninriktad undervisning. Under övningarna kan eleven beroende på situationen gå över från en kärnring till nästa, eller möjligen bakåt in mot kärnan om övningen känns för svår. Om en elev finner det meningsfullt att bara repetera den innersta ringen av övningar är undervisningen ändå lyckad, för även då tränar och upprepar eleven den kärna som är viktig för inlärningen.

Under en kärninriktad gymnastiklektion tränas och utvecklas alltså det centrala innehållet hos en gren eller uppgift. Motivationen hålls uppe genom att eleven övar det hon kan, alltså i enlighet med sina egna förutsättningar. Genom en sådan konstruktivistisk utgångspunkt är det lätt för eleven att bygga på sina färdigheter. Ett nytt element byggs alltid på ett välbekant, som redan ingår i elevens färdigheter. På det sättet byggs inre modeller eller scheman upp. De här modellerna styr sedan inlärningen. Enligt den konstruktivistiska uppfattningen finns dessa scheman alltid i botten när man lär sig nya färdigheter. Inlärningen blir effektivare om undervisningen och övningarna passar elevens individuella erfarenheter.

4. Att öva helheter
Att öva helheter är alltid meningsfullt, det motiverar.

Träningen bygger på att öva prestationer som helheter. Varje elev har ett eget schema i huvudet som motsvarar den nivå på vilken elevens egna färdigheter befinner sig. Hur eleven föreställer sig helheten avspeglar det här schemat. I början av inlärningen är helhetsbilden avskalad, och motsvarar då grenens kärna eller idé. I det här skedet bör prestationer och teknik övas på en sådan nivå att också elever med mindre färdigheter har en möjlighet att lyckas. Runt den avskalade modellen kan man sedan bygga på med flera utmaningar, alltså kärnringar, när de enklare prestationerna är avklarade.

Att öva helheter känns mera meningsfullt för eleven än att öva olika delar skilt, eftersom eleven då förstår övningens betydelse. Idén med att öva helheter bygger på att eleven skall finna träningen meningsfull, vilket enligt en kognitiv syn på inlärning är en förutsättning för att man skall lära sig. Inlärningen utvecklas enligt en så kallad cykel av iakttagelser (figur 4 (fi)). Eleven utför till en början en ny uppgift enligt sin föreställning om helheten. Under prestationens gång gör eleven vissa iakttagelser, som hon jämför mot sin föreställning. När föreställningen justeras förändras också schemat, som i sin tur producerar en ny föreställning och så vidare. När eleven finner en övning meningsfull känns det också motiverat att fortsätta, och på det sättet kommer cykeln av iakttagelser i gång.

5. Att ”lura” elevens inre röst på ett positivt sätt
Eleven gör det som hon kan och övar det som känns motiverat. När läraren ”lurar” elevens inre röst på ett positivt sätt erbjuder hon en sådan inlärningsmiljö som lockar eleven att utveckla sin egen inlärning utifrån sin egen utgångspunkt. Det är en väg till nya, intressanta motoriska färdigheter.

Att luras på ett positivt sätt innebär att motivera eleven att träna och utvecklas mot en önskad prestation. Det här görs på elevens egna villkor. När man luras på det här sättet möts den aktuella prestationens tekniska idé eller kärna och elevens kärna av färdigheter.

Den tekniska kärnan är det samma som grenens idé, och en nödvändig och central del av prestationen. Därigenom hör det också till lärarens mål att förmedla den till eleverna. En kärna av färdigheter byggs upp av uppgifter och övningar där läraren förmedlar den tekniska idén till eleverna, på ett sätt som dels beaktar deras kapacitet och dels ger en känsla av meningsfullhet och motivation. Genom att på ett positivt sätt försöka lura fram ett annorlunda beteende, kan läraren påverka den inre rösten som styr beteendet och motarbetar förändring (se figur 3 (fi)).

När eleverna själva får hitta på lämpliga övningar lär de sig ännu lättare. Då har de uppmärksamheten inriktad på rolig och motiverande aktivitet, snarare än på att öva de tekniska färdigheter som läraren vill förmedla. I början av inlärningen bygger läraren upp övningar för att lura eleverna, men rätt snart lurar de också sig själva.

I den traditionella undervisningen försöker läraren förändra elevens inre schema genom yttre information och undervisningsmaterial. När läraren lurar eleven på ett positivt sätt är det elevens egna föreställningar, som bestäms av schemat, som styr undervisningsmaterialet. Den verkliga kärnan som den kärninriktade undervisningen försöker utveckla och handleda är elevens föreställning (schema) om den aktuella uppgiften eller grenen (se figur 2 (fi)) . Kort och gott: undervisningsmaterialet finns alltså i huvudet på eleven snarare än i någon handbok. Lärarens uppgift är att försöka utvidga och utveckla den kärna av färdigheter som eleven har i huvudet i riktning mot undervisningens mål. Därför kan vi kalla modellen kärninriktad motorisk undervisning.

6. Att leda eleven till inlärning som insikt
Elevens egna föreställningar styr inlärningen, och att utveckla de här föreställningarna hjälper därför eleven att finna sitt eget sätt att lära sig.

Målet med den sjätte principen är att leda eleverna till inlärning som insikt. Ett lärande som byggs upp kring en idé eller kärna växer som en snöboll. Rutinmässig inlärning ackumuleras långsamt, eftersom den bygger på upprepning av prestationer. Det här slaget av inlärning kan man lite grovt taget jämföra med biologins begrepp adaptation, då i huvudsak de lägre hjärnfunktionerna svarar för upprepningen av prestationen. Att tända gnistan till inlärning som insikt förutsätter att den emotionella sidan aktiveras, vilket kräver motivation men också lämpliga utmaningar (jämför problemcentrering/problemorientering). En mekanism som försnabbar inlärningen som insikt (jämför självständig inlärning) finns i det gemensamma nervsystemet för de högre hjärnfunktionerna: den emotionella sidan aktiverar en samverkan mellan tanke, slutledningsförmåga och kreativitet.

7. Att handleda eleven till att handla logiskt och följdriktigt
I en lämplig inlärningsmiljö får eleven upprepade upplevelser av att lyckas under inlärningens gång. Genom att klara av utmaningar som är passliga för eleven själv utvecklar hon en realistisk uppfattning om sin egen förmåga.

Undervisningen strävar efter att maximera inlärningen genom att lära eleven att handla logiskt och följdriktigt. Förmågan att handla följdriktigt och kunna utvärdera sig själv på lång sikt utvecklas i all träning, när kärnan i prestationerna utvecklas från grundläggande till allt mer detaljerad. När eleven på ett meningsfullt sätt övar en prestation, vars idé hon förstår, och upplever känslor av att lyckas, utvecklas och kunna, skapas förutsättningar för att eleven skall lära sig att lära sig. Eleven lär sig då att skapa lämpliga utmaningar för sig själv (jämför mindmap, portfolio). Positiva upplevelser av att lära sig och att kunna ger eleven möjlighet att utveckla en strategi för hur hon själv kan lära sig, på eget initiativ.

8. Att åstadkomma beständiga förändringar i inlärningen
Upplevelser av att kunna och att lära sig är starkt känslobetonade. Vägen till kunskap och färdigheter är full av känslomässiga minnesbilder.

Undervisningen strävar efter att eleven senare skall minnas  vad hon lärt sig när hon tränar. En inlärning som bygger på känsla, meningsfullhet och upplevelser av att lyckas innehåller starka positiva känsloreaktioner. Inlärning är dessutom alltid situationsbunden, vilket stärker minnesbilden i hjärnan. Eleven lagrar en prestationsupplevelse episodiskt i sitt långtidsminne. Då är den prestationsbild som lagrats i minnet en helhetsbild. Till den hör såväl upplevelser av att lyckas som upplevelser av att misslyckas, utveckling och uppfattningar om omständigheter och egna reaktioner. Av övningar och träning byggs en ”berättelse” av olika situationer, där varje minnesbild av att lyckas hänger ihop med helhetsbilden. Undervisningen borde alltså koncentrera sig på att producera upplevelser av att lyckas hos eleverna.

9. Att utnyttja hjälpmedel
Inlärningsmiljön skapar förutsättningar för individuella inlärningsvägar. För att uppgifterna skall kännas viktiga och meningsfulla bör de vara trevliga, intressanta och lämpligt utmanande. Med olika hjälpmedel kan man anpassa undervisningen enligt elevernas individuella behov.

I den kärninriktade modellen för motorisk inlärning är olika hjälpmedel centrala för prestationer och övningar. Genom dem kan man modifiera, underlätta eller försvåra prestationerna. Hjälpmedlen kan vara såväl konkreta som ligga på idéplanet. Konkreta hjälpmedel kan till exempel bestå av upphöjningar, hinder, ringar, tejp, streck eller krita. Bara lärarens och elevernas fantasi sätter gränsen. Genom hjälpmedlen kan man aktivera och upprätthålla inlärningen. De bygger på människans tankeprocesser, i enlighet med en kognitiv uppfattning av inlärningsprocessen. När man lär sig något nytt sker alltid sådana tankeprocesser. Dessutom ger hjälpmedlen läraren tid och möjlighet att iaktta aktiviteterna och handleda eleverna. Lärarens viktigaste uppgift är att skapa en miljö som erbjuder många olika meningsfulla aktiviteter. När aktiviteterna väl satt i gång kan läraren stiga åt sidan och handleda inlärningen. Hjälpmedlen styr prestationerna i rätt riktning och lockar eleverna att själva bygga upp sin inlärning utifrån sina egna iakttagelser och bedömningar.

10. Att maximera aktiviteten och träningen
Elever övar gärna uppgifter som redan är trygga och bekanta. Genom olika hjälpmedel kan man förändra och försvåra bekanta uppgifter så att de är lämpligt utmanande och meningsfulla.

Idrott och motion är något man lär sig genom att göra själv, och därför strävar den kärninriktade undervisningen efter att maximera aktiviteten. Det betyder att läraren använder så lite tid som möjligt till att instruera, visa och organisera undervisningen. Den tid som normalt går åt till de här sakerna förkortas för att man i den kärninriktade undervisningen dels tränar samma bekanta grundinnehåll, och tiden det tar att förklara uppgifterna därmed förkortas, och dels inte sysslar med att träna enskilda moment, vilket gör att tiden effektivare kan utnyttjas för själva aktiviteten. I själva verket hittar eleverna ofta själva på nästa steg i sin egen träning.

De principer för kärninriktad motorisk inlärning och undervisning som presenterats ovan effektiverar träningen och inlärningen i alla skeden av den motoriska inlärningen: det kognitiva, det associativa och det automatiska. Särskilt stor är effekten, i strid med den traditionella uppfattningen, på det kognitiva planet. Enligt den traditionella uppfattningen gäller det att förklara en ny uppgift för eleven och få henne att förstå den. Enligt den kärninriktade motoriska undervisningen börjar eleven genast träna grundinnehållet i den nya uppgiften, i en bekant omgivning och enligt sina egna schemaresurser, inom ramen för en bekant uppgift och under omständigheter som underlättar och lockar till träning.