Klass 1-2

Genom dörrspringan ser du liv och rörelse och ljudnivån är hög. Du känner dig kanske smått ängslig. Men kliv modigt in! ”Hej, är du vår lärare? Vad ska vi göra? Titta vad Ville har gjort, han knuffade till mig så att jag stötte handen. Vad ska vi göra? Hej läraren, jag glömde mina gympakläder hemma…” När du lyckas bana dig väg genom den ivriga barnskocken och når mitten av salen märker du att två flickor hukar i bortre ändan och försöker lösgöra en tejpremsa som klistrats på golvet. Längre bort klättrar tre pojkar upp och ner, upp och ner i ribbstolen – de tävlar om vem som är snabbast. Intill dem står en liten pojke med skygg uppsyn och följer klassens villervalla. Sin blus har han i hastigheten klätt på sig avig.

Att börja skolan innebär för ett barn ett nytt slags ansvar och mycket nytt i olika former. På rasterna måste barnen försöka göra sig gällande bland större elever. För att göra ett gott intryck måste man låtsas vara lite duktigare och säkrare än vad man innerst inne känner sig. I den egna klassen är det lyckligtvis tryggt och välbekant, nästan som hemma. I lärarens sällskap kan det därför hända att någon får lust att spela en helt annan roll; till exempel att vara lite mindre för att få trygghet och skydd. Läraren representerar en trygg förälder och barnet vill på ett naturligt sätt få personlig uppmärksamhet. Såväl pratsamma och modiga som tysta och skygga barn vill att läraren märker dem. Personlig uppmärksamhet från läraren, ett litet beröm eller en beröring får barnen att trygga koncentrera sig på den gemensamma uppgiften: ”Jag är sedd och jag hör till gruppen, allt är således bra”.

Eleverna i första och andra klassen är ännu rätt olika i sin utveckling såväl språkligt och socialt, som i fråga om fysiska färdigheter. En del barn besitter fullständigt det som man allmänt avser med skolmognad, medan andra behöver massor av uppmuntran och stöd eller tillsägelser och hjälp med att behärska sig. Ett och samma barn kan i en situation verka trygg och säker, men i en annan vara ytterst känsligt och sårbart. Barn absorberas lätt av sina egna inre impulser och av yttre stimuli, ja av allt som kan avleda uppmärksamheten från undervisningen. Om det som läraren säger plötsligt väcker andra tankar hos ett barn, vill barnet tala om det högt. Eller om elever från en annan klass går förbi utanför fönstret, vill någon kanske rusa till fönstret och se eller vinka. Minnesfunktionen är inte hos alla så utvecklad att det räcker med en enda genomgång av anvisningar. Det är bra att illustrera vad man menar med praktiska exempel. Läraren kan visa den rörelse eller det spel som barnen ska lära sig, eller först leka med en liten grupp barn, som exempel för de andra. Man bör uttrycka sig kort och klart och med pauser. Innan alla tillsammans försöker sig på det nya, är det bra att ytterligare be barnen upprepa reglerna och kontrollera att alla har förstått saken.

Barn i sju–åttaårsåldern är intresserade av allt som finns omkring dem och i lekarna blandas fantasi och verklighet. Barnen lever i ögonblicket och kommer ivrigt med i undervisningen även om de avbrutits mitt i någon annan verksamhet. När barnen har gymnastik får de vara i rörelse och ge utlopp för all den energi som de samlat på sig under stillasittandet. Barn i den här åldern har ofta ännu svårt att förstå att de kan skada sig och kan därför vara rätt dumdristiga. Barnen gläds, inspireras och får stärkt självförtroende av de nyvunna fysiska färdigheterna, men de kan ännu ha svårt att bedöma den egna förmågan och kraften realistiskt. Läraren är en auktoritet som barnen inte ifrågasätter. De väntar sig klara anvisningar och spelregler och vid behov rättvist ingripande i konflikter. Det är fortfarande ofta svårt för barnen att förlora i spel och ha känslorna under kontroll – besvikelse kan få utlopp i gråt och ilska i att man slår omkring sig och sparkar.

Flickor och pojkar kan mycket väl spela och leka tillsammans under gymnastiklektionerna. En spirande medvetenhet om det motsatta könet kan ta sig uttryck i att man retas. För det mesta är flickor och pojkar i den här åldern i alla fall sociala med varandra och kan samarbeta balanserat. Det är ingen katastrof om flickor och pojkar är i par, även om det kan ge upphov till lite fnitter och skratt. Barnen är rätt toleranta och gör i allmänhet inte något större nummer av andras fysiska avvikelser.