Centralt innehåll som anknyter till målen för gymnastik i årskurs 1–2, 3–6 och 7–9

Fysisk, social och psykisk funktionsförmåga

Under gymnastiklektionerna ska eleverna lära sig att sköta sin egen funktionsförmåga, i synnerhet utveckla de olika delområdena av den fysiska funktionsförmågan, och att förstå hur funktionsförmågan påverkar det egna välbefinnandet. De ska också lära sig att bedöma och mäta funktionsförmågan.

Med funktionsförmåga avses fysiska, sociala och psykiska förutsättningar att klara av olika typer av grundläggande funktioner och sysslor som hör till vardagen. Ju bättre funktionsförmåga, desto svårare uppdrag klarar eleverna av utan hjälp av andra.

Fysisk funktionsförmåga

Fysisk funktionsförmåga är kroppens funktionella förmåga att klara av aktiviteter som kräver fysisk ansträngning. För dagens skolelever består de vardagliga funktionerna och aktiviteterna bland annat av:

  • att ta sig till fots eller med cykel till skolan (för barn i grundskoleålder att gå eller cykla minst 5 km)
  • att på egen hand lyfta och bära skol- och idrottsredskap
  • att förebygga följderna av en passiv livsstil genom att bevara kroppens naturliga rörelseomfång i synnerhet i överkroppen och höftens böjmuskler
  • att röra sig i trafiken, där det behövs förmåga att observera omgivningen och reagera på ett ändamålsenligt sätt
  • att röra sig på olika underlag, t.ex. hålla balansen på ett halt underlag, i trappor och i ojämn terräng
  • att röra sig i vatten.

Den fysiska funktionsförmågan återspeglar förmågan att klara av olika aktiviteter som kräver uthållighet, styrka, snabbhet och rörlighet, men också sensomotoriska färdigheter och grundmotoriska färdigheter. Fysisk aktivitet ökar funktionsförmågan. Eftersom de motoriska färdigheterna och de fysiska egenskaperna är starkt kopplade till elevernas växande och utveckling, måste målen och det centrala innehållet i gymnastikundervisningen vara lite olika i olika årskurser.

Sensomotoriska färdigheter och kroppsuppfattning

Sensomotoriska färdigheter är färdigheter som hjälper eleven att uppfatta den egna kroppen och dess olika delar i förhållande till det omgivande rummet, den använda tiden och styrkan. För att tillägna sig motoriska färdigheter förutsätts tillräckliga sensomotoriska färdigheter. Eleverna kan alltså inte lära sig att röra på sig utan tillräckliga sensomotoriska färdigheter. Ju bättre sensomotoriska färdigheter eleverna har, desto lättare lär de sig å andra sidan nya rörelse färdigheter, men också så kallade akademiska färdigheter, dvs. att läsa, skriva och räkna. Goda sensomotoriska färdigheter hjälper också eleverna att klara sig i trafiken.

Sensomotoriska färdigheter bygger på kognitiva processer. Goda sensomotoriska färdigheter främjar därför också de allmänna förutsättningarna för lärande. Sensomotoriskt lärande kräver att man skärper sina sinnen för att kunna urskilja det väsentliga. Genom att röra på sig får eleverna kunskap om sin kropp och sin omgivning. För att eleverna ska skärpa sina sinnen ska de i gymnastiken med hjälp av en omväxlande miljö, mångsidigt innehåll och olika redskap erbjudas tillräckliga syn-, hörsel- och känselförnimmelser samt förnimmelser av rörelse och balans. För att sinnena ska utvecklas förutsätts att läraren noga överväger valet av innehåll och ger noggranna anvisningar och respons. Det bidrar också till att eleverna lär sig fatta beslut i olika gymnastiksituationer.

Att utveckla de sensomotoriska färdigheterna är särskilt viktigt för eleverna i de lägre årskurserna, men problem med sensomotoriken kan också vara orsaken till att en del elever i årskurs 7–9 har svårt att lära sig hantera bollar eller andra redskap eller att uppfatta rummet. De sensomotoriska färdigheterna kan utvecklas till exempel genom att hantera bollar av olika storlek, vikt och material samt genom att få eleverna att fokusera på det som är väsentligt för att en övning ska lyckas.

Kroppsuppfattning förutsätter att eleven uppfattar, kan benämna och viljestyrt röra kroppens yttre gränser, olika delar av kroppen och olika sidor av kroppen (framsida-mage, baksida-rygg, höger/vänster sida). Kroppsuppfattningen och kroppskännedomen utvecklas genom att reglera tiden (långsamt eller snabbt), rummet (nära, långt borta, framför, bakom, vid sidan om, nere, uppe, bredvid och mellan) och styrkan. En tillräcklig kroppsuppfattning är en absolut förutsättning för att kunna utveckla övriga inlärningsfärdigheter. När eleverna har en bra uppfattning om sin kropp kan de lära sig att hålla balansen och olika kroppsställningar samt behärska rörelser i både övningar som förutsätter rörelse på stället och rörelse från en plats till en annan. Kroppsuppfattningen utvecklas i övningar, där eleverna får olika slag av känselförnimmelser i olika delar av kroppen, t.ex. genom att simma, röra sig på redskap eller till exempel brottas.

Att korsa kroppens tänkta mittlinje (t.ex. nudda vänstra axeln med högra handen) är viktigt att träna i förskole- och nybörjarundervisningen, eftersom det har ett direkt samband med förutsättningarna att lära sig läsa och skriva. Mångsidiga övningar som utvecklar kroppsuppfattningen är viktiga i årskurs 1–6 men ska inte heller glömmas bort i årskurs 7–9, då elevens kropp genomgår stora förändringar. En bra kroppsuppfattning och positiva upplevelser av kroppen skapar grund för en positiv kroppsbild och stödjer elevernas psykiska välbefinnande. Positiva upplevelser av den egna kroppen hjälper också eleverna att klara av bekymmer som gäller utseendet.

Exempel på övningar och aktiviteter som utvecklar de sensomotoriska färdigheterna och kroppsuppfattningen enligt årskursnivå:

  • Årskurs 1–2: Att skriva/forma olika mönster, bokstäver och siffror med hjälp av den egna kroppen, turvis spänna kroppen och slappna av i olika övningar, röra sig på olika sätt med växlande snabbhet, olika övningar och lekar som går ut på att röra sig sicksack och väja, att simma.
  • Årskurs 3–6: Tafattlekar, gymnastik, musikgymnastik, skidning, bollspel och -lekar.
  • Årskurs 7–9: Orientering, bollspel, dans, yoga och styrketräning.

Grundmotoriska färdigheter

När de sensomotoriska färdigheterna utvecklats tillräckligt långt, börjar de grundmotoriska färdigheterna utvecklas. Grundmotoriska färdigheter är färdigheter som eleverna behöver för att klara av rörelser som krävs i vardagen. Sådana vardagsfärdigheter är till exempel att hålla balansen, röra sig från en plats till en annan och att hantera redskap. Grundmotoriska färdigheter brukar följaktligen delas in i tre kategorier: balansförmåga, rörelsefärdighet och förmåga att hantera redskap.

Eleverna måste kunna gå, springa, hoppa, kasta, fånga, sparka och slå för att kunna delta i gemensamma spel och lekar. Genom att tillämpa de grundläggande färdigheterna i olika miljöer omvandlas de till grenspecifika färdigheter, dvs. förmåga att röra sig ändamålsenligt i en viss miljö. I den finländska skolgymnastiken ses idrottsgrenar och olika tillämpningar av dem som verktyg för att nå målen för undervisningen. Att utveckla sätten att nå målen för undervisningen och att främja den fysiska, sociala och psykiska funktionsförmågan och det allmänna välbefinnandet genom gymnastik är dock viktigare än aktiviteter som mäter färdigheten i enskilda idrottsgrenar. Att gå med skridskor på is utvecklas till exempel så småningom till skridskoåkning och att gå i takt till musik utvecklas genom växling av tempo småningom till dans. Om de grundläggande färdigheterna inte är tillräckligt starka och automatiserade, är det svårt att lära sig nya färdigheter och gymnastikövningar.

Eleverna ska allra först lära sig grovmotoriska färdigheter, dvs. stora rörelser som förutsätter användning av de stora musklerna (t.ex. att skriva bokstäver och siffror i luften med hela armen eller ett gymnastikband). Först efter det får de lära sig de finmotoriska färdigheter som förutsätts för att eleverna ska kunna använda små muskler och finjustera sina rörelser.

Balansförmåga är förmåga att anpassa kroppens tyngdpunkt till ett stillastående (statisk balans) eller rörligt stöd (dynamisk balans), så att kroppen hålls i balans. Rörelser som tränar balansförmågan är att böja sig, sträcka sig, rotera, vända sig och gunga. Balans behövs också för att starta från en plats, stanna, landa och finta. Balansförmåga är att ha kontroll över kroppen, oftast i upprätt läge. Därför är balansförmågan grunden för alla mänskliga aktiviteter och rörelser. En bra balans ger förutsättningar för att kunna gå både i trappor och i omväxlande terräng utan att snava. Bra balansförmåga ger också förutsättningar för att lära sig olika grenfärdigheter inom gymnastiken, till exempel att åka skridskor. Balansförmågan kan tränas t.ex. genom att röra sig i varierande terräng med olika redskap eller genom att uttrycka musik. En lätt gymnastikövning kan göras svårare genom att minska stödytan (t.ex. balansera på en gymnastikbänk eller smal bom) eller genom att höja kroppens tyngdpunkt (t.ex. växla från att stå på knä till att stödja sig på trampdynorna). Balansförmågan ska tränas kontinuerligt.

Exempel på övningar som tränar balansförmågan enligt årskursnivå:

  • Årskurs 1–2: Att balansera på golvfigurer, gå på t.ex. gatstenar, en gymnastikbänk, linjerna i gymnastiksalen, ett hopprep som ligger på marken eller i omväxlande skogsterräng, att gymnastisera och leka tafatt
  • Årskurs 3–6: Gymnastik på redskap, brottning, skridskoåkning, skidning, bollspel samt musik- och rörelse samt dans
  • Årskurs 7–9: Gymnastik med redskap och övningar som tränar kroppskontrollen, konståkning och spel på is, utförsåkning och bollspel.

Rörelsefärdighet innebär förmåga att röra sig från ett ställe till ett annat. Rörelsefärdighet är till exempel att kunna rulla, åla sig, krypa på alla fyra, klättra, gå, springa, hoppa, galoppera och simma. Rörelsefärdigheten kan tränas upp genom att röra sig på olika underlag (i salen, på hård/mjuk sand, på gräs, på is, i snö, i skogsterräng) på plan mark, i uppförsbacke och nedförsbacke. Det är också nyttigt att lära sig att röra sig framåt, bakåt, åt bägge sidorna, upp och ned. Genom att variera styrkegraden lär sig eleverna att reglera användningen av styrka. Eleverna kan till exempel röra sig till en rytm eller till musik och uttrycka ljudstyrkan på olika sätt. Rörelsefärdigheten ska tränas under varje gymnastiklektion.

Exempel på övningar som tränar rörelsefärdigheten enligt årskursnivå:

  • Årskurs 1–2: Hinderbanor, hoppbanor, löp- och tafattlekar, gång och löpning i olika terräng
  • Årskurs 3–6: Redskapsbanor, allsidig rörelse utgående från friidrott, skridskoåkning, skidning, orientering och friluftsliv
  • Årskurs 7–9: Parkour, circuit, bollspel och frisbee golf.

Förmåga att hantera redskap är kroppens förmåga att hantera föremål, redskap och ställningar. För att förmågan att hantera redskap ska utvecklas, förutsätts samverkan mellan sensomotoriska och motoriska funktioner och därför är denna typ av övningar de allra svåraste för eleverna. Förmågan att hantera redskap består av dels grovmotoriska, dels finmotoriska färdigheter. Under gymnastiklektionerna ska tyngdpunkten i undervisningen ligga på de grovmotoriska färdigheterna. Förmåga att hantera redskap är till exempel att kunna skuffa, dra, rulla, snurra, kasta, fånga, sparka, slå, studsa och dribbla. För att eleverna ska kunna röra sig på olika redskap behövs förmåga att behärska hela kroppen, till exempel hänga eller luta sig. Att lära sig behärska hela kroppen skapar grund för en god kroppsuppfattning och ökar förutsättningarna för bra kroppskontroll.

Till en början ska eleverna utföra symmetriska övningar, dvs. övningar med bägge sidorna av kroppen, och först efter det osymmetriska, alltså övningar med bara den ena sidan av kroppen (t.ex. kasta en boll ovanifrån med båda händerna → kasta bollen med bara en hand).

Samarbetet mellan öga och hand (öga-handkoordinationen) ska tränas genom att hantera olika redskap. Genom att variera redskapen och öka deras svårighetsgrad kan man på ett meningsfullt sätt göra en övning mera krävande, till exempel att slå en boll med bara handen → slå bollen med en kortskaftad racket (t.ex. pingisracket) → slå bollen med en kortskaftad badmintonracket och först därefter slå bollen med en normalstor badmintonracket.

Förmågan att hantera redskap ska tränas mångsidigt på alla årskursnivåer. Det är viktigt att läraren kan differentiera undervisningen enligt elevernas färdighetsnivå för att eleverna ska få positiva lärupplevelser.

Exempel på övningar som tränar förmågan att hantera redskap enligt årskursnivå:

  • Årskurs 1–2: Att rulla, skuffa, studsa, kasta, fånga, sparka och slå med handen eller en (kortskaftad) racket på olika banor, i lekar och spel
  • Årskurs 3–6: Att studsa, dribbla med händer och fötter, kasta och fånga, slå och skjuta
  • Årskurs 7–9: Tekniker för att hantera redskap i olika bollspel, livräddning.

Betydelsen av grundmotoriska färdigheter och exempel på överföringseffekten

Att eleverna tillägnar sig motoriska färdigheter är en mycket central del av målen för röreslefostran och läroplanerna för gymnastikundervisningen. Skolgymnastiken ska se till att eleverna har tillräckliga motoriska färdigheter. Ifall eleverna saknar tillräckliga motoriska färdigheter, minskar deras möjligheter att i senare ålder delta i olika gymnastik- och idrottsformer.

I ämnesdelen för gymnastik i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014 beskrivs olika grundläggande fysiska färdigheter med hjälp av grundmotoriska färdigheter. Gallahues klassificering av grundmotoriska färdigheter har använts som stöd vid beredningen av läroplansgrunderna i gymnastik och för att åskådliggöra helheten.

Grundmotoriska färdigheter

Grundmotoriska färdigheter
- klassificering och några exempel

Att träna grundmotoriska färdigheter är motiverat både med tanke på att idrottsintresset ska fortsätta och för att eleverna ska få grenfärdighet. Barn och unga söker sig till aktiviteter, där de känner att de lyckas. Känslan av att ha grundmotoriska färdigheter fungerar som en "port" till att utöva idrott på egen hand. Mångsidiga grundfärdigheter ger möjligheter att välja en idrottsform som intresserar en.

Också kreativa topprestationer bygger på starka grundfärdigheter. Alla färdigheter förutsätter grundfärdigheter som utvecklas mot grenspecifika färdigheter.

Grundmotoriska färdigheter är alltså grunden och utgångspunkten både för att utöva idrott på egen hand och för att lyckas nå toppen i olika grenar. Goda grundmotoriska färdigheter är till nytta i ett stort antal gymnastikformer och idrottsgrenar.

I figur 1. åskådliggörs hur eleverna genom att lära sig grundrörelsen att kasta ovanifrån med en hand lättare lär sig grenspecifika färdigheter, bl.a. att kasta i boboll, serva i tennis eller smasha i volleyboll. I alla ovannämnda rörelser är grundrörelsen den samma. När eleverna behärskar grundrörelsen, är det lätt att finslipa den enligt respektive idrottsgren eller gymnastikform. Sambandet mellan den grundläggande kaströrelsen och olika grenar åskådliggörs i figur 1.

Figur 1. Sambandet mellan kast ovanifrån och olika grenar

Fysiska färdigheter är hierarkiskt uppbyggda så att basen utgörs av grundmotoriska färdigheter som kan indelas i balansförmåga, rörelsefärdighet och förmåga att hantera redskap. De grundmotoriska färdigheterna utvecklas till grenfärdigheter med hjälp av observationsförmåga, förmåga att fatta beslut och rörelsebehärskning. Olika småspel, referensspel och lekar är aktivitetsformer som hjälper eleverna att observera saker, fatta beslut och agera utgående från dessa observationer och beslut. I autentiska rörelsesituationer är observation, beslutsfattande och själva prestationen starkt kopplade till varandra. I boboll som här används som exempel ingår många grenfärdigheter. Att behärska dessa grenfärdigheter är viktigt för att kunna fortsätta utöva grenen. Helheten är det viktiga, eftersom det till exempel inte hjälper att kunna fånga bollen om man inte kan kasta. Att kunna kasta är alltså en grenfärdighet i boboll. Sambandet mellan grundmotoriska färdigheter och grenfärdigheter åskådliggörs i figur 2.

Figur 2. Sambandet mellan grundmotoriska färdigheter och grenfärdigheter

Att glida är ett exempel på en rörelsefärdighet och grunden för överraskande många grenar. Att kunna glida jämnt ger möjlighet att klara av att glida också i mycket krävande situationer, på olika underlag och med olika redskap. På samma sätt som förmågan att kasta i föregående exempel är förmågan att glida en viktig del av exempelvis längdskidåkning eller skridskoåkning. Sambandet mellan förmågan att glida och grenfärdigheter åskådliggörs i figur 3 och 4.

Figur 3 och 4. Sambandet mellan glidning och grenfärdigheter

Fysiska egenskaper

Med fysiska egenskaper avses uthållighet, styrka, snabbhet och rörlighet. Dessa är delområden av den fysiska funktionsförmågan.


Uthållighet
behövs för att förebygga trötthet som beror på muskelarbete. Uthållighet bygger på funktionsförmågan i andnings- och cirkulationsorganen och utvecklas bäst när man rör på sig eller arbetar länge och så raskt att pulsen stiger och andningen blir snabbare. Utgående från prestationsintensiteten delas uthållighet in i grunduthållighet, fartuthållighet, maximal uthållighet och snabbhetsuthållighet. De olika typerna av uthållighet ska på ett naturligt sätt ingå i skolans gymnastikundervisning, grunduthållighet till exempel på naturutflykter, fartuthållighet i bollspel, maximal uthållighet i långdistanstest och snabbhetsuthållighet i tafattlekar på ett stort område.

Exempel på övningar som utvecklar uthålligheten enligt årskursnivå:

  • I årskurs 1–2 kan uthålligheten utvecklas genom till exempel löp- och tafattlekar, bollspel, simning och genom att röra sig i terrängen.

  • I årskurs 3–6 kan uthålligheten utvecklas genom till exempel bollspel, simning och genom att röra sig i terrängen under olika årstider (t.ex. skida och orientera).

  • I årskurs 7–9 kan uthålligheten utvecklas till exempel genom allsidig rörselse utgående från friidrott (olika långa löpsträckor), musikgymnastik, bollspel och simning.

Musklerna behöver styrka för att människan ska kunna stå emot yttre krafter. Utan styrka kan ingen röra sig, inte ens hålla sig upprätt. Ett växande barn ökar i vikt, så när barnet rör sig och bär upp sin kropp ökar belastningen av kroppen jämnt och på ett naturligt sätt. Underkategorier till styrka är uthållighetsstyrka, snabbhetsstyrka och maximal styrka. Uthållighetsstyrka behövs när man ska bära föremål länge. Snabbhetsstyrka behövs när man kastar och maximal styrka för att hantera tunga föremål. I årskurs 1–6 ska styrkan i första hand utvecklas med hjälp av den egna kroppsvikten och senare när styrkan och de motoriska färdigheterna ökat också med små extratyngder.

Exempel på övningar som utvecklar styrkan enligt årskursnivå:

  • I årskurs 1–2 kan styrkan utvecklas genom att till exempel hänga, klättra, hoppa, gymnastisera och genom lekfull brottning.

  • I årskurs 3–6 kan styrkan utvecklas t.ex. med cirkelövningar, hopp, kast, lekfull brottning och genom att springa upp och nerför en backe.

  • I årskurs 7–9 ska styrkan fortsättningsvis utvecklas med hjälp av den egna kroppsvikten men också med redskap som ökar motståndet; till exempel gummiband, konditionsbollar och lätta tyngder. Också exempelvis simning och klättring utvecklar muskelstyrkan.

Snabbhet behövs för snabba rörelser och för att röra sig snabbt. Ju snabbare en elev är, desto bättre förutsättningar har hen, om hen till exempel tappar balansen, att korrigera kroppsställningen och undvika att falla. Snabbhet kan indelas i reaktionssnabbhet, explosiv snabbhet och rörelsesnabbhet. Att göra snabba rörelser och rusa är karakteristiskt i synnerhet för eleverna i årskurs 1–6. Därför gillar de också gymnastikövningar som utvecklar snabbheten. Snabbheten utvecklas då eleverna uppmuntras att utföra de givna övningarna så snabbt (eller t.ex. hoppa och kasta så häftigt) de kan.

Exempel på övningar som utvecklar snabbheten enligt årskursnivå:

  • I årskurs 1–2 kan snabbheten utvecklas genom löp- och tafattlekar, spel, stafettlekar, med olika hopp, språng och kast.

  • I årskurs 3–6 kan snabbheten utvecklas genom löpruscher (också som en del av spel och lekar), hopp, kast, språng och tävlingar.

  • I årskurs 7–9 kan snabbheten utvecklas genom bl.a. allsidig rörelse utgående från friidrott, bollspel och kampsporter.

Rörlighet, eller vighet, är resultatet av varje elevs individuella anatomiska egenskaper, men också av tidigare motionsvanor. Rörligheten beror på rörelseomfånget i lederna, hur spända ledbanden är och hur spända musklerna runt leden är. Om man sitter mycket ökar den statiska spänningen i musklerna. Om muskelspänningen fortsätter en lång tid påverkas kroppshållningen och orsakar smärta i stödorganen, såsom nacke och rygg, samt huvudvärk.

Exempel på övningar som utvecklar rörligheten enligt årskursnivå:

  • Årskurs 1–2: Att röra sig mångsidigt, att sträcka på sig, sitta på huk och göra korta tänjningar.

  • Årskurs 3–6: Gymnastik och tänjning.

  • Årskurs 7–9: Uppvärmning och nedvarvning på gymnastiklektionerna, mångsidig tänjning och att bekanta sig med olika former av kroppsvård.

I årskurs 5 och 8 utvärderas elevernas fysiska funktionsförmåga med Move!

Move! är ett datainsamlings- och responssystem som mäter den fysiska funktionsförmågan hos elever i årskurs 5 och 8 i den grundläggande utbildningen. Systemet ger bland annat information som kan kombineras med de omfattande hälsogranskningarna i årskurs 5 och 8. Avsikten med systemet är att uppmuntra eleverna att på eget initiativ upprätthålla sin fysiska funktionsförmåga. Målet är att i första hand hjälpa eleverna och deras familjer att förstå sambandet mellan den fysiska funktionsförmågan och elevernas hälsa, dagliga välbefinnande, ork och studier. Move-mätningarna ska inte användas som grund för bedömningen.

Syftet med Move-responen till eleven är att

  • påverka elevens fysiska, sociala och psykiska funktionsförmåga och välbefinnande i positiv riktning
  • vägleda eleven att förstå motionens betydelse för hälsan
  • handleda eleven att utveckla och ge akt på sin funktionsförmåga.

Move-responsen är indelad i tre delar. Genom att klicka på den önskade målgruppen (Elever, Vårdnadshavare eller Lärare och hälsovård) kommer du till den respons som är riktad till ifrågavarande målgrupp. Responsen är indelad i sex delar enligt delmätning. Lärarna kan, om de önskar, i sitt arbete använda antingen Move-responsen för Elever eller Lärare och hälsovård. Utöver responsen innehåller de olika delmätningarna bland annat motionstips för olika årstider och för att främja den fysiska funktionsförmågan.

Att efter mätningarna ge respons och diskutera funktionsförmågan är lika viktigt som att utföra de egentliga mätningarna rätt.

Humörsymboler och tre nivåer

För att åskådliggöra resultaten av mätningarna används humörsymboler som beskriver hur eleven har klarat av de olika delarna som mäter den fysiska funktionsförmågan.

I enlighet med symbolerna kan elevens fysiska funktionsförmåga delas in i tre olika nivåer:

Mätresultatet är på en nivå som befrämjar hälsa och välbefinnande, det vill säga elevens fysiska funktionsförmåga befrämjar hensfysiska, psykiska och sociala välbefinnande.

Mätresultatet är på en nivå som upprätthåller hälsan och välbefinnandet, det vill säga elevens fysiska funktionsförmåga upprätthåller hens fysiska, psykiska och sociala välbefinnande.

Mätresultatet är eventuellt på en nivå som tär eller stör hälsan och välbefinnandet, det vill säga eleven kan ha svårt att klara av vardagssysslorna utan att bli trött.

Från och med 1.8.2016 ska Move-mätningar genomföras i årskurs 5 och 8 i augusti–september enligt utbildningsförvaltningens direktiv. Resultaten av skolornas mätningar ska varje år föras in i den nationella databasen före slutet av september. Responsen enligt skola, kommun och på nationell nivå ska varje år vara tillgänglig före slutet av oktober och gå att använda till exempel på föräldramöten eller i elevvårdsgruppen.

Social funktionsförmåga

För att i gymnastiken stödja och utveckla elevernas sociala funktionsförmåga förutsätts att deras sociala kompetens stöds. Att stödja elevernas sociala kompetens betyder att stödja positiva sociala värderingar och normer, såsom ärlighet, ansvarsfullhet och rättvisa. Aktiviteter och spel genomförs enligt principen "Fair Play". I gymnastiksituationer ska eleverna handledas att reflektera och handla etiskt och moraliskt enligt sin ålder. I praktiken betyder det att eleverna ges positiv respons då de handlar altruistiskt och etiskt korrekt. Altruism är att ge en annan elev psykiskt stöd och främja vänskap utan att ha för avsikt att dra nytta av det.

Med tanke på det sociala välbefinnandet är det viktigt att elevernas positiva självbild stärks så att de lär sig uppskatta sig själva. På gymnastiklektionerna ska eleverna känna att de värdesätts som de är. Elevernas självbild stärks genom att de tillåts välja och fatta beslut i frågor som rör dem och uppmuntras att ta egna initiativ.

Elevernas sociala funktionsförmåga främjas av att de tillägnar sig emotionella färdigheter. Emotionella färdigheter innebär att vara medveten om och uppfatta sina egna känslor, kunna uttrycka dem öppet och tydligt och i synnerhet kunna reglera sina känsloupplevelser och -uttryck. Relationskompetens innebär att förstå andra människors behov och känslor, kunna samarbeta och förhandla, uttrycka känslor samt skapa och upprätthålla vänskapsrelationer. Social kompetens omfattar sådana praktiska och teoretiska färdigheter som andra elever värdesätter. Sådana färdigheter är bl.a. att hjälpa, samarbeta, se saker ur andras synvinkel samt att kunna förhandla och fatta beslut.

God kommunikation förutsätter självreglering, såsom förmåga att uppfatta och förstå sina egna känslor och kunna reglera sina känslouttryck. Under gymnastiklektioner händer det förr eller senare att det egna laget förlorar eller att någon elev är bättre än någon annan. Sådana situationer ger ofta upphov till negativa känslor. Spel, lekar och tävlingar är utmärkta sätt att lära eleverna att kontrollera negativa känslor. På det viset lär sig eleverna småningom att tåla små motgångar. När de ytterligare lär sig att planera och fatta beslut, kan de föra uppbyggande diskussioner och samarbeta med varandra.

I en allt mer internationell och kulturellt mångskiftande värld behövs också i allt högre grad ökad tolerans för olikhet och kulturell kompetens. Genom att bekanta sig med olika elever, olika sätt att leva, tänka och uppleva saker, är det lättare att lära sig förstå och acceptera olikhet. Bättre förståelse ökar förutsättningarna för att kunna handla jämlikt och märka om andra människor blir orättvist behandlade samt ifrågasätta dylikt beteende gentemot andra.

Exempel på övningar under gymnastiklektionerna som utvecklar den sociala funktionsförmågan enligt årskursnivå:

  • Årskurs 1–2: Att lyssna på andra, vänta på sin tur och hjälpa andra.
  • Årskurs 3–6:
  • Att uppföra sig vänligt mot alla, vara ärlig, ta hand om sina egna och gemensamma redskap och ge arbetsro åt andra.
  • Årskurs 7–9: Att uppföra sig lika artigt, vänligt och ansvarsfullt mot alla, bry sig om alla i gruppen och ta ansvar för gemensamma frågor.

Psykisk funktionsförmåga

Psykiskt välbefinnande bottnar i en positiv självbild. Med självbild avses en människas uppfattning om sig själv. Självbilden kan indelas i fysisk, social och psykisk självbild. Självbilden formas i ständig växelverkan med omgivningen, eftersom responsen av andra har stor inverkan på vilken bild eleverna har av sig själva. Eftersom alla kan se vad den enskilda individen gör under gymnastiklektionerna, är eleverna särskilt känsliga för respons som gäller just dem och i synnerhet deras kropp. När eleverna känner sig nöjda över att ha lärt sig något nytt, utvecklat sina färdigheter, nått sitt mål och gjort sitt bästa utvecklas en känsla av fysisk kompetens. Läraren kan stödja eleverna genom att på lektionerna skapa en atmosfär, där alla har möjlighet att utföra övningar enligt sina förutsättningar, att känna att de lyckas och att glädjas över sina framsteg. Atmosfären är viktig med tanke på elevernas trivsel och psykiska välbefinnande. En positiv, uppgiftsinriktad atmosfär utvecklas genom respons i en trygg grupp. All respons och kommunikation ska präglas av hänsyn och respekt för varandra. I gymnastiken ska responsen gälla framsteg i lärandet eller arbetet – inte personen, temperament eller andra personliga egenskaper. En klass med bra atmosfär är en klass, där var och en accepteras som den är och kan känna sig kompetent och delaktig i gruppen. Gymnastiklektioner i en sådan positiv atmosfär främjar det allmänna bästa och bidrar till att nå de gemensamt överenskomna målen.

Uppfattningen om sig själv som motionsutövare formas av motionsupplevelser, hur man trivs i gymnastik- och idrottssituationer och hurdan respons man får som motionsutövare. En positiv och realistisk bild av sig själv är viktig för att man ska tillägna sig en aktiv livsstil. Eleverna kan få hjälp med att utvärdera sig själva, sin funktionsförmåga och sina motoriska färdigheter. De kan också stödjas att upptäcka vilka motionsformer som tilltalar dem och att tänka på sitt eget välbefinnande. Detta ökar elevernas resurser och möjligheter att klara av nya utmaningar.

Livskompetens är förknippad med upplevelser av meningsfullhet. Eleverna känner sig viktiga och betydelsefulla då de får ta ansvar, göra val och besluta i frågor som angår dem. Att uppleva meningsfullhet ökar motivationen, vilket i sin tur påverkar viljan att försöka och anstränga sig för att nå det önskade resultatet. Upplevelser av meningsfullhet bidrar till bättre sinnesstämning. Sinnesstämningen påverkar skoltrivseln.

Skolgången är kognitivt betonad. Belastningen av detta delområde gör att eleverna som motvikt även behöver fysiska och sociala erfarenheter och upplevelser. Det hormonella välbefinnande som fysisk aktivitet ger, men också möjligheten att koppla av och känna samhörighet av att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål, erbjuder en motvikt till belastningen av den teoretiska sidan. Gymnastiken erbjuder också en möjlighet att uttrycka sig med kroppen. Den ger också goda möjligheter att ge utlopp för sin kreativitet. Eftersom gymnastiken ökar hjärnans välbefinnande, stödjer den kreativitet men förbättrar också den allmänna studieförmågan.

Exempel på övningar som stödjer den psykiska funktionsförmågan enligt årskursnivå:

  • Årskurs 1–2: Lyssna på elevernas bekymmer och ta bort onödig rädsla, stärka självförtroendet genom att berömma när eleverna lyckas, skapa en positiv och aktiv atmosfär samt uppmuntra.
  • Årskurs 3–6: Ge eleverna möjlighet att påverka lektionsinnehållet, att få estetiska upplevelser, att uttrycka sig med kroppen och att känna trygghet genom rättvist bemötande.
  • Årskurs 7–9: Låta eleverna känna att de blir rättvist och jämlikt behandlade, att de kan och att de accepteras både som individer och som en del av gruppen. Ge information om välbefinnande och erfarenheter av olika sätt att utöva idrott och motion, så att var och en kan hitta ett lämpligt sätt att koppla av, känna glädje och må bra.

Centrala källor

Fyysisen aktiivisuuden suositukset kouluikäisille 7-18 -vuotiaille. (2008.) Lasten ja nuorten asiantuntijaryhmä, Opetusministeriö ja Nuori Suomi.

Jaakkola, T. 2010. Liikuntataitojen oppiminen ja taitoharjoittelu. Jyväskylä: PS-kustannus.

Jaakkola, T. 2012. Liikunta ja koulumenestys. I: T. Kujala, C.M. Krause, N. Sajaniemi, M. Silven, T. Jaakkola & K. Nyyssölä (red.) Aivot, oppimisen valmiudet ja koulunkäynti – neuro- ja kognitiotieteellinen näkökulma. Tilannekatsaus 2012. Muistiot 2012:1. Helsinki: Opetushallitus, 53–63.

Jaakkola, T., Liukkonen, J. & Sääkslahti, A. 2013. Liikuntapedagogiikka, Jyväskylä: PS-kustannus.

Kalaja, S. 2013. Fyysinen toimintakyky ja kunto. I: T. Jaakkola, J. Liukkonen & A. Sääkslahti (red.) Liikuntapedagogiikka. Jyväskylä: PS-kustannus, 185–203.

Kokkonen, M. & Klemola, U. 2013. Liikunta tunne- ja ihmissuhdetaitojen opettamisen välineenä. I: T. Jaakkola, J. Liukkonen & A. Sääkslahti (red.) Liikuntapedagogiikka. Jyväskylä: PS-kustannus, 204–235.

Luukkonen, E. & Sääkslahti, A. 2004. Liikunnan salaisuudet, esiopetus, Helsinki: WSOY.

Ojanen, M. & Liukkonen, J. 2013. Liikunta ja psyykkinen hyvinvointi. I: T. Jaakkola, J. Liukkonen & A. Sääkslahti (red.) Liikuntapedagogiikka. Jyväskylä: PS-kustannus, 236–258.

Sääkslahti, A., Hakamäki, J., Holopainen, E., Laakso, T., Lemmetty, H., Luukkonen, S., Paukku, S. & Puttonen, J. 2012. Kirja liikunnasta. Luokkien 3-4 liikunnan opetus. Helsinki: WSOY.

Sääkslahti, A. & Lauritsalo, K. 2013. Liikuntapedagogiikka alakoulussa. I: T. Jaakkola, J. Liukkonen & A. Sääkslahti (red.) Liikuntapedagogiikka. Jyväskylä: PS-kustannus, 482–496.

Virta, J. & Lounassalo, I. 2013. Liikuntapedagogiikka yläkoulussa. I: T. Jaakkola, J. Liukkonen & A. Sääkslahti (red.) Liikuntapedagogiikka. Jyväskylä: PS-kustannus, 497–520.

Annerstedt, C. 2007. Att (lära sig) vara lärare i idrott och hälsa. Göteborg: Multicare