Från försöksprojekt till läromedel om människans hälsa

Hälsokunskapsprojektet för lågstadiet inleddes på den utbildnings- och diskussionsdag som Nuorten Avoimet Ovet arrangerade i Helsingfors den 23 november 1998. Från skolorna i närområdet kom anställda som alla hade praktisk erfarenhet av egna elever och lektioner i hälsokunskap för elever i årskurserna 1–4. Enligt lärarna och hälsovårdarna behöver också de yngsta eleverna information om sin egen kropp, den förestående puberteten, sexualitet, kärlek, skillnader mellan flickor och pojkar samt om könsroller. Också föräldrarnas behov av att få hälsofostran togs upp.

Detta undervisningsblock för lärare har kommit till tack vare kommentarer från yrkesfolk i skolorna samt utifrån mina egna erfarenheter och min utbildning i barnpsykiatri. Då försöket inleddes arbetade jag som läkare för Nuorten Avoimet Ovet vid befolkningsförbundet Väestöliittos klinik för sexuell hälsa. Sedan 1998 har jag arbetat som befolkningsförbundets expert och som barnpsykiatriker vid Kliniken för sexuell hälsa. Jag har skrivit böcker, kolumner, debattartiklar och artiklar om barns rätt till sin barndom, om betydelsen av att stödja barn och unga, om självkänslans och självbildens utveckling och om föräldraskap samt skrivit handledningar och läromaterial om barn och ungas sexualitet.

Min förhoppning är att skolan och varje lärare ska kunna hjälpa barnen att leva ett hälsosamt liv. Under åren 1999-2000 genomförde och planerade jag därför lektionerna i kunskap om människans hälsa i de sammanslagna klasserna 1–3 vid Herttoniemen ala-aste. Försöket stöddes av Penningautomatföreningen samt under andra omgången även av Centret för hälsofrämjande. Målet med projektet var att utveckla en modell för hälsofostran för de lägsta klasserna. Lektionerna i kunskap om människans hälsa genomfördes under 1999 i tre klasser, av vilka en klass hade anpassad undervisning. Därefter finslipades lektionernas innehåll, och våren 2000 genomfördes ett nytt försök i fem olika klasser. Sammanlagt deltog ungefär 200 elever i åldern 7–9 i undervisningen om människans hälsa.

Avsnittet bestod av en serie på ungefär tio lektioner, som hölls sammanlagt åtta gånger i olika årskurser. Även om informationen till hemmen var mer omfattande i den andra omgången än i den första, fanns det önskemål om ännu mer information. Innan lektionerna inleddes fick hemmen ett meddelande om vilka frågor som skulle behandlas under lektionerna. En föräldrakväll hölls efter att undervisningsblocket hade genomförts, men före hade varit en lämpligare tidpunkt. Lektionerna leddes av en anställd vid Kliniken för sexuell hälsa, och den egna klassläraren var alltid närvarande för att hjälpa till, för att lära sig och för att följa lektionen. Under den andra fasen av försöket insamlades skriftlig respons från elever och klasslärare efter varje lektion, och efter periodens slut samlades också föräldrarnas respons in.

Barnpsykiater Raisa Cacciatore, Väestöliitto