Dokumentuppgifter

Bruk av historiska dokument i undervisningen

Att använda historiska dokument i undervisningen är ett bra sätt att lära eleven att bedöma sanningshalten i historiska uppgifter och att i informationssökningen använda källor av olika slag.

Det är bra att arbeta med dokumenten tillsammans med eleverna i klassen. Då lär de sig att historiska fakta är tolkningar som påverkas av källorna men också av det sätt de granskas på. De historiska källorna har på sin tid kommit till för att de av olika anledningar behövts, och redan av den orsaken är den information de förmedlar till betraktaren eller läsaren av växlande slag.

Det är skäl att tillsammans med eleverna begrunda t.ex. på vilket sätt den information en dagbokstext, ett fotografi eller en tidningsartikel förmedlar är olika, då deras ursprungliga användningssyften är så vitt skilda. Övningar där eleverna får bedöma olika dokuments sanningshalt, slagkraft och betydelse som historisk källa är bra, för de hjälper eleven att förstå skillnaden mellan källorna och tolkningarna av dem.

Vem som har skapat källan och för vem eller för vilket ändamål den är gjord är också faktorer som har betydelse när man tolkar en historisk källa.

Anvisningar för arbete kring textdokument med elever:

  1. Läs noggrant och strecka under de ord som hänför sig till den tid eller de personer som beskrivs i dokumentet.
  2. Ta reda på vad de historiska termerna i dokumentet betyder.
  3. Fundera på hur tillförlitligt dokumentet är, dvs. vem som har skrivit det, för vem och varför.
  4. Tänk över vilken historisk händelse, serie av händelser eller tidsperiod dokumentet beskriver.

Här följer ett textdokument från 1800-talet. Det kan användas för att tillämpa och träna ovanstående anvisningar.

Kalle Skog Swamphuggare eller Anwisning till de matnyttiga Swamparnes igenkännande och anwändande af E.H[isinger]. Utgifwen af Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. Åbo. Frenckellska boktryckeriet, 1862.

I Nyland bodde en bonde wid namn Kalle Skog, som efter sin fader hade ärft ett rusthåll, hwilket wid den sistnämndes död war belastadt med en för sonen ej ringa skuld.

Kalle war, då han tillträdde sin egendom, endast tjugofyra år gammal och oaktadt han genom flit, ordning, snygghet och nykterhet redan tidigt utmärkt sig, hade han, i anseende till sin ungdom, ännu mycket att lära, mycket att inhemta.

En af de första åtgärder, som han till sina grannars förwåning företog sig, war att alldeles upphöra med brännwinsbränningen. Han ansåg med rätta att en jordbrukare aldrig borde förspilla tid och förstöra spannmål på ett så förderfligt sätt. De några få kannor, han behöfde, köpte han hellre. Den spannmål, hwilken de andre brände upp, gaf han i stället åt sin boskap, som följaktligen deraf befann sig ofantligt mycket bättre än alla grannarnes, äfvensom han ock i följd deraf kunde sälja wida mera smör än dessa.

Några år senare skaffade han sig en skottsk plog, den han fann på en herregård i grannskapet och hwaraf han genast insåg nyttan. Också belönade hans skördar honom snart för denna utgift. Sina gödselhögar skötte han äfwen ganska omsorgsfullt och hemförde hwarje winter en ansenlig mängd kärrmylla och torf, för att blandas i stallgödseln. Med ett ord, han war en särdeles klok och omtänksam man, hwilken efter med hwarje år wunnen större erfarenhet bergade sig allt bättre och bättre samt kunde sålunda småningom afbetala den skuld han wid tillträdet af sin gård hade iklädt sig.

Nu kom likwäl en svår misswext och mången råkade i stor nöd. Äfwen i Kalles hemtrakt blef skörden obetydlig och ringa; men denna gång gick han dock oskadad igenom, tack ware hans gödselhögar, hans goda plog, hans klokhet att ej i brännwinspannan förstöra sin spannmål samt hans omtanke och drift i allt öfrigt. – Härmed war det dock ännu ej slut. Följande året blef wexten ännu sämre, så att icke ens utsädet på många ställen kunde inskördas. Han måste nu se sitt sädesförråd betydligt förminskadt; dock kunde det med ytterst god hushållning ännu ett år möjligen räcka till för hus och ladugård.

”I de öfre delarna af landet ätes redan nödbröd”, berättade man honom. ”Huru skall det då också gå med oss” frågade man. ”Wi skola äta swamp och då swälta wi icke”, var hans lugna swar. Och swampar samlade han och hans folk saltade och torkade deraf stora förråder, i likhet med de föregående åren; ty redan i flere år hade det warit hans wana att taga wara på dessa jordens herrliga gåfwor. Hela hösten, så länge tillgång deraf ej saknades, åt man hos Kalle färsk swamp, naturligtwis kokad, och om wintern anwändes deremot de saltade och torkade swamparne. Det förråd, man hade insamlat, war ock jemförelsewis ganska stort; ty som wår rusthållare war ensam om att insamla deraf på hela orten, kunde han äfwen ensam komma åt så mycket mera deraf, än om alla grannarne welat och förstått att samla åt sig på hwar sitt håll. På sådant sätt gick wintern ganska bra; brödet kunde derigenom wäl besparas, och, då wåren infann sig, hade han råd att få ut hafra för årets behof, hwilket ingen af grannarne kunde göra. Sommaren kom och Skog hade ännu tillräckligt med bröd ehuru spannmålen då öfwerallt annorstädes war slut. – Redan under wintern fanns hos de fleste af hans grannar ej mer något bröd, hwarföre mången mot wåren måste lemna hemmet och wandra ut på arbetsförtjenst och mången, som förr gästat Skog och gifwit honom öknamnet ”Swamphuggare”, önskade nu hafwa en sådan mat att lefwa utaf.

Text: Najat Ouakrim-Soivio