Simuleringar

Det som närmast skiljer en simulering från drama är att man i simuleringen försöker efterlikna verkliga händelser. I en simulering lever sig eleverna in i verkliga händelser och kan förhoppningsvis bättre förstå avgöranden som historiska personer fattat. Elevernas lösningar avviker ofta från det verkliga händelseförloppet, något som med tanke på undervisningen enbart är bra då det ger möjlighet till diskussion om lösningarna och motiveringarna till dem. Denna gränsdragning är ändå inte alldeles strikt, kultursimuleringarna är nämligen ofta fullständiga fantasiprodukter. Flertalet av eleverna är säkert bekanta med simuleringar, åtminstone i form av kommersiella datorspel. De flesta av dem behandlar krig eller konflikter, men det finns också simuleringar som har att göra med samhällets utveckling (civilisationsspel). En del av de kommersiella simuleringarna kan användas också i undervisning.

En simulering kräver lite förarbete. För att den ska lyckas bör eleverna få rätt noggrann bakgrundsinformation. Vanliga simuleringar är t.ex. såna som behandlar rättegångar (Jukka Rantalas Huittis-simulaatio/Vittissimulering eller Nürnbergrättegången) och fredskonferenser (t.ex. Versaillesfreden eller Bukusimuleringen som finns på Utrikesministeriets webbsajt). Det finns också flera olika simuleringar som handlar om kulturer som möts. Det goda med simuleringar är att man kan använda dem för vilket ämne som helst. Läraren kan utmärkt väl använda antingen internationella eller lokala händelser som tema för en simulering. I det följande redogör jag noggrannare för hur man ordnar en kultursimulering.

Läraren hittar i förväg på två sinsemellan olika kulturer. I en simulering som jag själv använder är den ena enkelt beskrivet en patriarkalisk, familjecentrerad kultur där närhet, beröring, samtal och intern hierarki är väsentliga delar. Den andra kulturen är i princip ultrakapitalistisk: alla medlemmar koncentrerar sig enbart på att samla färgade kort som representerar pengar, och på att byta dem med andra till gagn för sig själva. Samtalen är reducerade till ett minimum. I den här kulturen visar man heller inga känslor och rör inte vid varandra.

Eleverna delas i två grupper som placeras i varsitt rum. Den ena gruppen får med sig en bandspelare med inspelade anvisningar (kulturens normer) och de hjälpmedel som behövs (kort m.m.) Läraren blir kvar och beskriver för den andra gruppen vilka normerna i deras kultur är. Eleverna börjar så fort som möjligt leva i enlighet med sin kultur. När de är tillräckligt bekanta med sin egen kultur kan de börja göra upptäcktsresor till den främmande kulturen. En upptäcktsresande har som uppgift att iaktta och efter bästa förmåga delta i den kulturens verksamhet. Representanterna för den kultur som undersöks lever som man ska i den kulturen och följer normerna. Man får inte ställa frågor om kulturens normer, och man får åtminstone inte besvara dem. Upptäcktsresorna tar bara några minuter, varefter man återvänder till sin egen kultur och återger vad man upplevt. Tillsammans med den egna gruppen försöker man bilda sig en så heltäckande bild som möjligt av den andra kulturen. Varje elev ska dels representera sin egen och dels undersöka de andras kultur.

När alla har avlagt sitt besök hos de andra samlas man igen och sammanställer gruppens information om den andra kulturen. Man diskuterar erfarenheter och känslor. Man kan jämföra de fiktiva kulturerna som används i simuleringen med såna som existerar och eleverna får berätta vad den fiktiva kulturen har för goda och dåliga sidor. Kultursimuleringar kan t.ex. användas då man i undervisningen behandlar upptäcktsresorna och kolonialhistorien. På ett utmärkt sätt stöder de också fostran till internationalism och förståelse för det mångkulturella.

Gruppsimulering har samma fördelar som rollspel och drama, att den ger varje elev chans att på ett jämlikt sätt delta i undervisningen. Då alla uppträder tillsammans brukar det i allmänhet inte förekomma rampfeber. Att göra och uppleva saker tillsammans är också av stor betydelse för gruppens verksamhet. Rollspel, drama och simuleringar ger förutsättningar för en aktivitet som man under de senaste åren har efterlyst, särskilt för att garantera en bättre skoltrivsel för pojkeleverna. Dessa arbetsmetoder passar i allmänhet rätt bra också för dem som har inlärningssvårigheter. Det oaktat måste man givetvis beakta läs- och skrivsvårigheter då man sammanställer materialen. Enligt vad jag erfarit inspireras eleverna av nästan alla simuleringar, till den grad rentav, att det under en kultursimulering är svårt att få dem att avbryta uppvisandet av sin egen kultur ens för den stund det tar att tillsammans begrunda den information upptäcktsresandena har kommit med. Idén att man kan lära sig också genom lek appellerar till elever i alla åldrar.