Det självständiga Finland och inbördeskriget

År 1917 var det oroligt både i Tammerfors och på andra håll i Finland. Hösten 1917 gjorde oroligheterna att skolan höll sina dörrar stängda ända till den 17 september – först då kunde skolarbetet inledas. När inbördeskriget bröt ut avbröts skolgången igen den 30 december 1918. Lyceirektorn, doktor K. Jaakkola skrev det här i årsberättelsen för läsåret 1917–1918: ”Ett upprorsår har det gångna läsåret varit: världshistoriens närmast största brott har under det begåtts i Finland, då landets egna medborgare, så kallade socialister, reste sig i uppror mot landets lagliga regering och lantdag.” Jaakkola konstaterar också att ett totalt anarkiststyre utvecklats i Ryssland och att detta börjat omkullkasta all samhällelig ordning och förgöra det bildning uppnått i landet. ”Av obegriplig orsak har Finlands socialister gått samman och slutit sig till denna förgörelse...” fortsätter rektorn. Jaakkola använde mycket kraftiga uttryck: den 28 och 29 januari skriver han om ”rödgardister”; han konstaterar att ”mördargardet” hade tagit över ”överallt i staden och det länge förberedda upproret stod uppenbart”.

Under inbördeskriget hamnade Klassiska lyceet i händelsernas mittpunkt, eftersom de avgörande striderna i kriget utkämpades i Tammerfors. Fullt krig rasade runt omkring skolan. Vapen avfyrades, kulorna ven, hus stod i brand, sårade skrev ut sin smärta. Dystert pekade skorstenarna av utbrända hus upp mot himlen; stupades lik låg på gator och gårdar, i husruiner och till och med i Tammerkoskis fors. Klassiska lyceet överlevde vansinnestumultet. Endast två bomber träffade skolan i stridernas slutskede och en del fönster gick sönder. Skolan klarade sig med andra ord med endast små skador.

Klassiska lyceets räddning var säkert den rödakorsflagga som vajade på skolans tak. Röda Korsets emblem respekterades av båda parterna. Klassiska lyceet fungerade under inbördeskriget som Röda Korsets förbandsstation. Där fick hela 1 800 sårade vård. Klassrummen bevittnade mycken smärta och hörde män kvida och klaga. I krigets mest kritiska skede fungerade skolan även som ett kirurgiskt sjukhus, och som ett förråd för sjukvårdsartiklar. Till all tur fanns det inga övervakningskameror i skolan på den tiden – vem skulle stå ut med att se de banden i dag?

Många elever och lärare deltog på olika sätt i krigshandlingarna. I den vita armén ingick flera dussin elever ur Klassiska lyceet och alla återvände inte till skolan efter kriget. De stupades namn finns att läsa i gulskrift på en stentavla på skolans vägg. I årsberättelsen skrev rektor Jaakkola: ”Uselt är det att säga att det bland eleverna också finns några som av sina föräldrars inflytande förvillats att delta i upproret och som burit vapen för den röda sidan.”

Överbefälhavaren C. G. E. Mannerheims tågfärd från Helsingfors till Vasa den 18 januari 1918 är förknippad med Klassiska lyceets personhistoria på ett spännande sätt. Mannerheim reste av säkerhetsskäl med förfalskat pass och utgav sig för att vara en handlande vid namn Malmberg. En rysk militärpatrull steg ombord i Tammerfors för att kontrollera tågets passagerare. Malmbergs ypperliga ryska gjorde i alla fall de ryska soldaterna misstänksamma. Vem var den här mannen egentligen? Mannerheim vidhöll: ”Jag är handelsman och talar flera språk.” Ryssarna var inte riktigt nöjda med den förklaringen, så de beordrade handlande Malmberg att följa med till staben. Ville det sig illa kunde man på den här tiden bli avrättad för att röra sig med falskt pass. Till undsättning kom i sista stund en ung, halvvuxen järnvägstjänsteman med uniformsmössa på huvudet. Han lyckades övertyga ryssarna om att allt stod rätt till med handlande Malmberg. En av dem gav efter: ”Låt gå!” Tåget satte sig i rörelse och de ryska soldaterna hoppade ned på perrongen. Det var på håret att Mannerheim inte skulle ha klarat sig. Hans räddare, den unge järnvägstjänstemannen, var Eino Lähteenmäki, som senare kom att vara rektor för Klassiska lyceet i mer än 20. Händelsen avslöjades i Mannerheims memoarer år 1951 och efter det fick folket också veta vem den unga hjälten var. För sitt stordåd beviljades Lähteenmäki Frihetskorset av I klass med svärd. Sin egen insats kommenterade Lähteenmäki senare på sitt anspråkslösa sätt: ”Nå, nog måste man ju hjälpa till... Han skulle ha hamnat i klistret annars. Ja, och vi med!” Lähteenmäkis sista ord, ”vi med”, kan tolkas som att de gäller hela Finlands folk. Man kan nämligen på goda grunder fråga sig om Finlands historia skulle se annorlunda ut om Mannerheim i den situationen hade hamnat i händerna på ryssarna.

Text: Pasi Takala