Från text till språkliga strukturer och fenomen

Texterna som används i undervisningen i svenska som andraspråk och litteratur ska mångsidigt omfatta olika textgenrer och motsvara elevernas ålder och intressen. Det är lärarens uppgift att välja sådana texter som ger eleverna möjlighet att studera och lära sig centrala språkliga fenomen och strukturer i skolan. Eleverna utvecklar förmåga att identifiera och använda språkliga strukturer med hjälp av texter som de läser eller lyssnar på, skriver eller presenterar muntligt gemensamt eller individuellt.

Viktiga frågor då man tolkar eller producerar texter är till exempel:

  • Vad handlar texten om?
  • I vilket syfte används texten?
  • Var skulle man kunna konfronteras med en sådan text? Till exempel i skolan, i vardagen eller i något specifikt medium?

För att lära sig grammatik- och textstrukturer är det åter viktigt att veta vilka språkliga medel (strukturer och ordförråd) man kan använda för att åstadkomma en text som har önskad effekt.

Utgångspunkten är att eleverna förstår textens betydelse och syfte. Nya språkliga strukturer undersöks gemensamt genom att observera och dra slutsatser, söka likheter och skillnader. När man identifierat en eventuell obekant form eller ny struktur som hindrar förståelsen, kan man tillsammans fundera över dess karaktär och i vilken kontext den förekommer samt öva sig att använda den i egna texter och eget tal. Efter att man tillsammans hittat och börjat använda en ny form eller struktur, kan läraren namnge den.

Det är viktigt att grammatiska eller strukturella kategorier (ordklass, satsdel, huvud- och bisats, stycke etc.) inte presenteras i form av listor som eleverna ska lära sig utantill, utan att eleverna först stiftar bekantskap med dem i praktiken genom att använda dem i skriven och talad svenska. Det är bra att namnge bekanta fenomen som dyker upp om och om igen, men det är omöjligt att få insikt i språket eller språkbrukets variation bara genom att utgå från grammatikaliska benämningar. Förmåga att iaktta språket och språkliga fenomen ger eleven möjlighet att kunna lära sig språk och läsa texter (kritiskt) också efter grundskolan. Detta tankesätt borde synas även i läroböckerna och övriga läromedel.

Även om grunderna för läroplanen beskriver vissa språkliga strukturer (grammatiska begrepp) i vissa årskurser, är dessa uttryckligen avsedda som anvisningar till läraren. Det viktigaste är att en elev som studerar enligt lärokursen svenska som andraspråk och litteratur under den grundläggande utbildningen lär sig att förstå språkliga fenomen och att använda olika strukturer i det svenska språket på ett mångsidigt sätt; att kunna namnge och känna igen språkliga kategorier är ett sekundärt mål för undervisningen. Läraren ska däremot ha en klar helhetsbild av det svenska språkets struktur och särdrag samt (deklarativ) kunskap om språkliga fenomen, strukturer och kategorier och en uppfattning om var man hittar mera information om detta. Med hjälp av denna kunskap kan läraren se till att eleven inhämtar (procedural) kunskap om hur språket används.

Eleven har nytta av att känna till begrepp som beskriver språkliga kategorier också utanför undervisningen i svenska som andraspråk, till exempel i undervisningen i främmande språk. Kunskap om de viktigaste grammatiktermerna innebär samtidigt att ha en viss insikt i allmän språkkunskap och språkvetenskaplig terminologi. I undervisningen av språkliga strukturer och anknytande begrepp är det viktigt att dra nytta av samarbete mellan alla språklärare i skolan.

När det gäller kunskap om språket lönar det sig också att bekanta sig med stödmaterialet för lärokursen svenska och litteratur.