Vår planet och universum

De första stadierna i jordens uppkomst

I tidernas begynnelse var jordklotet en himlakropp som inte hade någon atmosfär och som bara bestod av en flytande stenmassa. Så småningom kyldes massan ned, och den flytande massan hårdnade till sten. För 4 000 miljoner år sedan bestod jordklotets skal av hård sten, som bombarderades av mindre flygande himlakroppar och meteoriter, liksom månens yta än i dag. Vid nedslagen maldes stenytan sönder till damm och grus, och kvar som vittnesbörd om de senaste kollisionerna blev kratrarna. Under ytan trängde de tunga metallerna i den flytande massan allt djupare in i jorden för att till slut bilda en tät kärna. Rörelserna under ytan och de krafter som nötte mot det yttre skalet gjorde att flytande stenmassa, lava, aska, vattenånga och andra gaser från jordens inre trängde upp till ytan, och samtidigt började det i sakta mak bildas en atmosfär. Vattenångan tätnade och blev till regn, vilket så småningom ledde till att vattendragen uppstod. Erosionen började bearbeta stenskalet i takt med vattnets och luftens strömningar. 

Den europeiska uppfattningen om jordklotet och dess vetenskapliga bakgrund

Under antiken trodde man att jorden vilade orörlig som universums mittpunkt och att de andra himlakropparna, solen, månen och planeterna cirkulerade under det stjärnprydda himlavalvet som en sorts tillskott eller prydnader. Människors uppfattnings- och observationsförmåga och fantasi räckte inte till för att inse att universum är oändligt, utan universums gränser och himlakropparna antogs ligga relativt nära inom himlavalvets gränser. Vad som fanns utanför himlavalvet vågade man inte ens tänka på. Även om de antika grekerna, t.ex. Aristoteles, redan 340 år innan vår tideräknings början hade kommit fram till att jorden måste ha formen av ett klot, trodde man ännu länge efter det att jorden var platt som en pannkaka.

Då kristendomen blivit dominerande i Europa gjorde kyrkan den geocentriska världsbilden till en ovillkorlig sanning bland sina lärosatser. Det okända området bakom stjärnskalet reserverades för Gud och de lycksaligas hemvist. År 1514 framförde den polske prästen Nikolaus Kopernikus bland de första den kätterska tanken att solen skulle vara det orörliga centrum, som planeterna inklusive jorden roterade kring i cirkelformade banor. Först 1609 bekräftades denna modell genom italienaren Galileo Galileis forskning. Han utforskade himlakropparna med hjälp av det nyuppfunna teleskopet. Tysken Johannes Kepler kompletterade Kopernikus modell genom att upptäcka att de planeter som cirklade runt solen hade elliptiska banor. Hans uppfattning fastställdes 1687 av Isaac Newton. Vår tids forskning har utvidgats till att undersöka forskningsobjekt som sträcker sig allt vidare omkring och längre bort utanför vårt solsystem, och olika fenomen förklaras genom teorier som har sin grund i kvantfysiken och relativitetsteorin. Föreställningen om rymden utvidgas med en enorm fart, snabbare än vad vetenskapen och forskningen hinner med. I rymden finns det utrymme för fantasi och spekulationer.

Grundläggande frågor

Förklaring med hjälp av fantasin, inlevelse, jordklotets begynnelseskeden.

Läs: Lektionstips - Vår planet (pdf)

Text: Satu Honkala, Kimmo Sundström ja Ritva Tuominen. Översättning : Jessica Vikfors