Om barns tänkande

Ända fram till fem års ålder har ett barn svårt att uppfatta begreppen tid, plats och orsak i fråga om sådant som är avlägset eller inte sker just nu. Då skolåldern närmar sig lägger barnet i allt högre grad märke till allt fler olika klassificeringar och sammanhang.

Barnets tänkande grundar sig i inledningsskedet på intuition och är egocentriskt. Barnet har svårt att föreställa sig hur något kan se ut ur någon annans synvinkel. Intuitionen märks på att barnet inte kan definiera begrepp, utan klassificerar saker enligt t.ex. användningsändamål. Barnet kan heller inte i detta skede motivera sin åsikt. Logiken är outvecklad, t.ex. uppskattar barnet antal enligt situationen – observationerna måste ha en optisk eller konkret motsvarighet, en logisk motsvarighet är inte tillräckligt.

Under det första eller andra skolåret avtar impulsiviteten och agerandet kännetecknas allt mer av planering på förhand, vilket beror på att de första logiska strukturerna utvecklas. Barnet lär sig att beakta två eller flera egenskaper samtidigt, t.ex. att ärtan är liten och rund, och de lär sig också att ta motstridiga egenskaper i beaktande, som t.ex. att en ballong är stor, men lätt, och att en järnkula är mindre, men ändå tyngre. Tänkandet blir mer proportionellt. Barnet lär sig också betydelsen av begreppet varaktighet och att själva återge begreppen. Tänkandet och motiveringarna blir flexiblare och saker kan ses från flera håll.

Vid problemlösning lär sig barnet dels att systematiskt söka lösningar och dels att bestämma sig för en lösning. En klar förändring sker i förmågan att lösa hypotetiska problem. Barnet klarar av att föreställa sig och behandla både det verkliga och det möjliga, och till och med det omöjliga. Saker och ting behöver inte längre vara verkliga för att barnet skall kunna behandla något på ett logiskt sätt. Då tanken lösgör sig från den påtagliga verkligheten, kan funderingar och teorier byggas upp fritt. Då barnet uppnått detta skede, kan det ersätta icke-närvarande föremål och saker med fantasibilder, och det börjar förstå den deduktiva sammankoplingsprocessen. Barnet börjar bygga upp helheter av delarna och kan på motsvarande sätt dela in helheten i delar. Då blir det också möjligt för barnet att förstå växelverkan mellan de olika delarna av helheten samt delarnas förhållande till helheten.

Text: Satu Honkala, Kimmo Sundström ja Ritva Tuominen. Översättning : Jessica Vikfors