Sagor

Sagornas fantasivärld är ett sätt att tala på barnens egna villkor. Förutom att barnen får underhållning och en konstupplevelse, kan sagorna hjälpa barnen att utveckla sin personlighet och att reda ut känslor och människorelationer.

De traditionella folksagorna baserar sig på människans behov att tolka världen och finna meningen med livet. Motivmässigt sett är de olika sagotyperna nära släktingar, även om deras form kan ha förändrats mycket. Den äldsta formen är djursagorna, dvs. fablerna. Också undersagorna och legenderna hör till folksagorna, och har samma struktur som myterna. Myten är från början en gudasaga, en berättelse om hur världen skapades och om vilken andel gudarna hade då världen, naturen och kulturen uppstod. Från dessa sagor känner vi kentaurerna, satyrerna och faunerna. Grunden för de mytiska folksagorna var tron på magi och magiska väsen, såsom älvor, häxor, jättar, dvärgar, troll och vättar. Ett grundtema i legenderna är döden.

Rädslor är en del av barndomen. I fantasin kan var och en möta sagorna på sina egna villkor, och gå segrande ur striden. Rädsla i samband med sagorna orsakas inte av sagorna i sig, utan den utlöses av sagorna. Sagan kan visa på vilka rädslor barnet känner just då. Mångfalden av känslor i sagorna signalerar till barnet att det goda och det onda alltid är närvarande i världen och att en kamp med svårigheter är oundviklig. Genom att berätta om skam, hat eller orättvisor tränar sagorna barnen att känna också svåra känslor.

Enligt Bettelheim hjälper sagorna barnet att finna mening i den egna känslodjungeln. En stiliserad beskrivning av gott och ont betonar skillnaden mellan de egenskaper som barnet måste känna igen innan det kan uppfatta gradskillnader. I sagorna beskrivs de grundläggande problemen i livet, frigörelsen och skilsmässan från föräldrarna, uppbyggandet av den egna kompetensen, avundsjuka, rädslan för ensamhet, döden.

Sorg och död behandlas i sagovärlden som en tillfällig väntan som följs av en serie avgöranden på vägen mot en vidareutveckling. Sagor som beskriver sorg och död främjar barnens tillväxt och utveckling. Att fastna i sorgen skulle få utvecklingen att avstanna. I sagorna beskriver döden och känslan av ensamhet också misslyckanden och oförmåga att lösgöra sig från beroendet, dvs. de känslor av förlust som barnet känner då det går från ett utvecklingsstadium till ett annat. Pånyttfödelsen i sagorna intresserar barnen också för att förändringen alltid ger ett bättre slutresultat.

Det viktiga i sagorna är framför allt känsloupplevelsen. Grunden för människans förmåga att utvecklas märks genom barnets förmåga att lätt förflytta sig från en värld till en annan. Fastän barnet förstår sagan intuitivt, kan det tidigt skilja mellan verklighet och fantasi. Sagornas rötter finns i vardagens konkreta upplevelser och de beskriver ofta människors vanliga rädslor. Genom sagorna kan man uppmuntra barnens framtida önskningar, eftersom sagorna utmynnar i ett lugnande, lyckligt slut.

Sagostunden bör vara angenäm för alla parter. Sagoberättandet går inte ut på att förmedla kunskap, utan det är en stund av gemensamma upplevelser. Målet för sagoberättaren är att främja barnets inlevelseförmåga.

Det är viktigt att barnet i lugn och ro får fundera över sagan efter att ha hört den, och stanna kvar i den fantasivärld som sagan framkallat utan att en vuxen genast börjar tolka budskapet i sagan. De traditionella sagorna anses ha en oersättlig betydelse för psyket. Sagorna fostrar till mänsklighet. De utvecklar sinnenas känslighet, förmågan att leva sig in i andras öden och förmågan att beröras av en annan människas lycka och olycka. Barnet bygger med hjälp av sagorna upp sin fantasi och sina känslor: känslorna, sagorna och barnet hör ihop.

Källa: Ojanen - Lappalainen, Sadun avara maailma, Otava

Text: Satu Honkala, Kimmo Sundström ja Ritva Tuominen. Översättning : Jessica Vikfors.