Sokrates

I slutet av 400-talet f. Kr. bodde det i Aten en man vid namn Sokrates. Han gick klädd i trasor, och stadsborna, som uppskattade skönhet och harmoni, tyckte att han var ful. Genast från morgonen brukade han gå runt på gatorna och torgen för att debattera med folk. Han stoppade folk som kom emot honom och frågade dem om enkla och till synes självklara ting. Han kunde fråga vad sanning eller mod var. Då diskussionen framskred kunde samtalspartnern bli irriterad då han märkte att den frågvise och envetne mannen hade fått honom att trassla in sig. Till skillnad från lärarna i retorik hade Sokrates ingen önskan att vinna diskussionen, utan han sökte sanningen. Sokrates metod var frågor: för varje fråga fick man åtminstone reda på vilka uppfattningar som inte kunde motiveras och som därför heller inte kunde anses vara sanna.

Sokrates mål var att lära sig tänka klart. Ett påstående som alla accepterade var enligt honom inte sant bara för att alla verkade tro på det. Det var bara en övertygelse. Ett sant påstående kräver noggranna motiveringar. Sokrates sade att den är vis, som vet hur lite han vet.

Sokrates nöjde sig inte med att bara ställa svåra frågor. Han försökte också definiera de ord han använde, så att diskussionen inte skulle hänga upp sig på vaga ord. Sokrates trodde på att människor av naturen strävar efter det som är gott. För att lyckas i denna strävan bör människan omsorgsfullt använda sitt eget förnuft.

Sokrates fick många elever bland de unga männen i Aten. Många blev förtjusta i hans förmåga att utmana stadens ledande män eller de berömda retoriklärarna. Men Sokrates nöjde sig inte med detta, utan försökte väcka en önskan om att söka sanningen och ett klart tankesätt hos sina beundrare.

Text: Satu Honkala, Kimmo Sundström ja Ritva Tuominen. Översättning : Jessica Vikfors.