Den mångfacetterande utmaningen

Psykologin är en bred vetenskap som utvecklas i snabb takt. Den är också ett mångfacetterat läroämne. Det finns så mycket kunskap att läroplanens ramar inte räcker till. Därför ställs både läraren och den studerande inför ett val: hur skall man kunna skilja det väsentliga från det oväsentliga?
 
Utgångspunkten för grunderna för läroplanen i psykologi är att beskriva innehållet som fenomen i stället för att utgå från psykologins olika delområden. Avsikten är att undervisningen alltid skall utgå från något bekant tema eller fenomen som den studerande skall kunna förstå bättre. För att förstå temat eller fenomenet kan läraren använda all den kunskap som är relevant och som finns tillgänglig i den vetenskapliga psykologins olika delområden. Läroplanen vill alltså bereda en möjlighet att granska olika fenomen som helheter så att kunskapen från psykologins olika delområden kan behandlas parallellt. Att granska ett fenomen ur ett helhetsperspektiv är en fördel bl.a då man vill använda sig av problemcentrerade inlärningsmetoder.
 
De fenomen som granskas på lektioner i psykologi är i allmänhet bekanta för de studerande antingen direkt eller indirekt. Detta är en fördel för psykologiundervisningen. Det är alltså möjligt och önskvärt att utgå från vardaglig allmänkunskap och de studerandes erfarenheter som i undervisningen komplettras, fördjupas och ifrågasätts utgående från den vetenskapliga kunskapen.
 
I läroplanens grunder definieras främst vilka temaområden som skall behandlas. Det här gör det möjligt för lärare och läromedelsförfattare att själva avgöra vad läraren undervisar om olika teman. Hur skall läraren då kunna välja lämpligt innehåll för kurserna bland all den kunskap som finns tillgänglig?
 
Valet av kursinnehåll kan lämpligen göras utgående från undervisningens målsättningar. Förenklat kan man säga att målsättningen i undervisningen alltid är förståelse: en förmåga att utgående från kunskap gestalta, systematisera och ofta också förklara det fenomen eller den del av verkligheten man granskar.
Att de studerande skall förstå olika fenomen är undervisningens målsättning och därför också utgångspunkt för de val läraren gör i undervisningen.

För förståelsen är det väsentligt att den studerande kan särskilja centrala principer som förklarar och systematiserar olika fenomen. Med hjälp av mera detaljerad kunskap, så som exempel, forskningsresultat och annan konkretisering ges den studerande möjlighet att omfatta och motivera principerna. Detaljkunskap konkretiserar och gör det lättare att förstå principerna. Detaljkunskap bidrar också till att motivera kunskapen och utvärdera principerna.
 
Om detaljkunskapen inte hjälper den studerande att omfatta principer som beskriver ett fenomen kan man anse att kunskapen är onödig. Sådan detaljkunskap skapar onödig belastning för den studerande och tidsbrist i undervisningen. Det är därför nödvändigt, men också svårt att skilja det väsentliga från det oväsentliga. Om läraren lyckas koncentrera sig på det väsentliga blir också inlärningen mera meningsfull och de studerande uppnår de bästa inlärningsresultaten.
 
Idén med att lära sig detaljkunskap är att belysa centrala principer bakom olika fenomen. Dessa principer utgör grunden för ett aktivt tänkande. Då man sedan tillämpar kunskapen glömmer man detaljerna medan principerna används aktivt. De bevaras snarast som en tendens att dra en viss typ av slutsatser än som utantill inlärd kunskap. Den inlärda kunskapen internaliseras då man tillämpar den (fri översättning, Puolimatka, 2002, Opetuksen teoria).
 
Läroplanen ger undervisningen ramarna för att granska olika fenomen och framställa principer som förklarar fenomenen och detaljkunskap som konkretiserar principerna. Utgående från självkännedom och med kännedom om de studerande läraren undervisar blir den främsta utmaningen för läraren att hitta de sätt som bäst lämpar sig för att undersöka, förstå, lära sig och förundra sig över - det väsentliga.