Kulturerna småputtrar som i en stor gryta

Eftersom kulturerna har levt i växelverkan med varandra i årtusenden har denna utvecklingsprocess studerats redan länge på olika håll i världen. Fernando Ortiz har undersökt mötet mellan olika folkgrupper i det mångkulturella Karibien under århundradenas gång och har utvecklat en praktisk transkulturationsteori, som hjälper oss att förstå de olika skedena i ett kulturmöte. Grundtanken i teorin är att såväl den som inträder i en främmande kultur som mottagaren är jämlika i mötet, dvs. de får på samma sätt intryck av varandra, oberoende av om de hör till majoritetsbefolkningen eller är nykomlingar. Tillsammans deltar de i den process som skapar en ny kultur. Ortiz utgår från att kulturen till sin natur är dynamisk och ständigt föränderlig. Han jämför den med en gryta där olika ingredienser - kött, grönsaker och kryddor - läggs i vid olika tidpunkter, och vilka genom att småputtra tillsammans fortlöpande ger upphov till olika smaker och former. I denna process försvinner alltid en del drag ur den gamla kulturen, men nya uppkommer i stället. Samma sker när ett barn föds: trots att det ärver något av båda föräldrarna är det alltid annorlunda än de båda.

Ortiz delar in kulturmötesprocessen i olika stadier: att vara fientlig eller misstroget avvakta, att foga sig, anpassa sig, ta den egna kulturen i besittning och bli hel, dvs. en ny kultur uppstår. Trots att dessa skeden är separata i kulturmötet kan de även inträffa samtidigt inom olika grupper, på samma sätt som morötterna mjuknar långsammare än blomkålen i en soppa. 

Att misstroget avvakta

När representanter för två olika kulturer möts för första gången finns det ofta många olika spänningar mellan dem, även negativa och fientliga. På situationen avspeglas olika rädslor med anknytning till det nya mötet, förluster som inträffat nyligen, hjälplöshet samt rädslan inför det okända. Båda parterna sneglar på varandra, känner på varandra med den egna kulturens känselspröt och funderar hurudan motparten är. Båda håller hårt fast vid de kulturella drag som de anser vara viktiga. Den som har bott en längre tid utomlands märker hur den egna nationalitetskänslan blir en sköld mot den okända främmande kulturen. Beteendet blir lätt chauvinistiskt, värderingarna i den egna kulturen betonas, även om man tidigare inte ens lagt märke till sådana drag i sig själv.

Det första mötet kan även ske under mycket stora positiva förväntningar. En flykting som har överlevt många fruktansvärda saker kan ha överdimensionerade förväntningar på sitt nya, fridfulla hemland och upplever en s.k. "smekmånad". När dessa positiva erfarenheter från den första tiden får sig en smäll är den allmänna reaktionen den att man allt hårdare fäster sig vid den egna kulturens seder och värderingar.

Situationen försvåras om man saknar ett gemensamt verbalt språk eller språkkunskaperna är bristfälliga. Då tyr sig båda lätt till de stereotypier som de har om den andra parten eller också styrs mötet av okunskapen om och/eller rädslan för hur man kommer överens med nykomlingen. Om man har tidigare erfarenheter av kulturen i fråga, goda eller dåliga, stiger de lätt till ytan på en känslonivå, även om förnuftet och lärarens yrkeskunskap skulle uppmana till ett annat förhållningssätt. Denna situation är mycket mänsklig eftersom vi är psykofysiska varelser och vi kan inte förneka att våra känslor inverkar på vårt handlande.

I en klassrumssituation möter den nya eleven förutom läraren även de övriga eleverna i klassen. Även om läraren är van att handskas med elever från andra kulturer kan det vara svårt för honom eller henne att kontrollera de såväl verbala som nonverbala signaler som de övriga eleverna i klassen ger. På grund av detta vore det bra om läraren förberedde hela klassen på ankomsten av en ny elev från en annan kultur, t.ex. genom att man bekantar sig med den kartläggning av finländskhet som beskrivs i punkt två.

Om det trots allt inte går så bra i början skall man inte bli nedslagen, utan fortsätta framåt. Det första skedet i kulturmötet är inte lätt och en sådan situation är mycket normal. 

Att foga sig

Följande skede i kulturmötet börjar när båda parterna accepterar det faktum att de måste komma överens och att det inte finns några andra möjligheter, t.ex. att gå tillbaka till det som varit. Invandrareleven måste komma till den finländska skolan och gå den och den finländska läraren skall undervisa honom eller henne som de andra eleverna. Eftersom ingen av dem kan smita undan måste de acceptera situationen och göra den så bra eller dräglig som möjligt. Med tiden lär båda parterna känna varandras seder och såväl den verbala språkkunskapen som personkemin utvecklas och blir känd. Båda strävar efter att uppfylla de förväntningar som ställs på dem så att samarbetet blir möjligt, eller åtminstone så drägligt som möjligt. Att foga sig är inte lätt, eftersom båda parterna är fast i sin egen kulturs bojor och handlar utgående från sederna i dem. Detta skede kräver särskilda ansträngningar av både läraren och eleven samt en öppen utveckling av både den verbala och den nonverbala kommunikationen, så att de missförstånd eller misstolkningar som uppstått kring vardagliga saker inte skadar den relation av tillit som börjat spira.

Eftersom mötet mellan läraren och invandrareleven inte sker i ett tomrum, utan i en klassrumssituation, är det viktigt att alla elever tas med i mötesprocessen genast i början. På så sätt kan man förebygga en del sådana konfliktsituationer som kan anknyta till avundsjuka, missunnsamhet, diskriminering, måttlös beundran eller till öppet eller dolt våld. Fogningsskedet erbjuder ett rikt växtunderlag för en internationalisering i vardagen, som i längden är en förutsättning för en sund självkänsla och ett fullt tillvaratagande av de egna resurserna. 

Att anpassa sig

Detta tredje skede i kulturväxlingen är det svåraste. Under detta skede gör människan allt för att bli "påvligare än påven". Hon förnekar sin egen bakgrund, sin hudfärg, sitt språk och sin kultur och strävar efter att i allt vara lik majoritetsbefolkningen, till och med så att det rent av blir löjeväckande. En del föräldrar vill inte längre tala sitt modersmål med barnen och övergår till att använda endast majoritetsbefolkningens språk, fastän de inte behärskar det till fullo. De kan till och med ange majoritetsbefolkningens språk som barnens modersmål och vill inte utnyttja de undervisningstimmar i det egna modersmålet som skolan erbjuder invandrareleverna. Anpassaren skäms över sin härkomst och accepterar inte att man pratar om honom med ord som hänvisar till hans hudfärg eller kulturella bakgrund, utan strävar efter att ersätta dem med ord som klingar vackrare i allmänspråket. En färgad är inte längre färgad, utan "arab". Man skäms över de familjemedlemmar som inte har lärt sig det nya språket och som handlar i enlighet med den egna kulturens normer och man till och med gömmer dem för nya vänner.

Majoritetsbefolkningen försöker acceptera anpassaren om det finns ett lämpligt tillfälle för detta, men endast på sådana områden där den har nytta av anpassaren.

Detta är ett svårt skede även för alla parter i anpassningsprocessen. Alla som deltar i processen borde kunna stöda varandra genom att skapa en gynnsam atmosfär för att acceptera det som är annorlunda och på ett sunt sätt uppmuntra anpassaren, som kämpar med sin egen identitet. Ett konkret intresse för denna kultur, till exempel så att hela klassen bekantar sig med olika fenomen i kulturen med hjälp av grupparbeten, ger ett nödvändigt stöd under detta krisskede. Anpassningen till en ny kultur sker inte så att man tvingar nykomlingen att bli medlem i den nya kulturen alltför snabbt, utan genom att man stöder och hjälper honom eller henne att skapa en egen identitet till exempel som finlandssomalier, finlandsryss eller finlandsalban. 

Att ta den egna kulturen i besittning

När en människa gått igenom det tunga anpassningsstadiet och som ett resultat av det blivit tvungen att konstatera att den egna kulturen och det egna yttre inte är något att skämmas över börjar hon intressera sig för kulturen och dess olika uttrycksformer. Invandraren eller dennes barn upptäcker också att han inte kan komma ifrån sin egen eller föräldrarnas kulturella bakgrund och fysiska gestalt, men han är inte heller helt lik majoritetsbefolkningen. På detta sätt skapas en ny identitet för en tredje kultur - en identitet som byggs av beståndsdelar från alla de kulturer som personen vuxit upp med. I bästa fall är representanterna för den tredje kulturen genuint internationella och språkkunniga personer som lätt kommer överens med människor från andra kulturer.

När man får hela undervisningsgruppen att delta i kulturmötesprocessen blir alla parter gynnade. Också de elever, lärare och den övriga personal som hör till majoritetsbefolkningen blir mera internationella, eftersom de i skolans vardag har kunnat växa in i en genuin kulturell mångfald och lärt sig komma överens med människor från de mest olika kulturella bakgrunder.

Hinder för denna utveckling är i alla fall fortfarande månghundraåriga intoleranta attityder och fördomar samt den ekonomiska, kulturella, sociala och religiösa diskrimineringen, vars sammantagna konsekvenser fortfarande sätter käppar i hjulet för en sann jämlikhet. Andra och tredje generationens invandrare håller i Finland redan på att öppna vägen för en ny och allt mer internationell dimension av finländskhet. 

Att bli hel

I det sista skedet i kulturmötet har de olika kulturerna smält samman och det finns inte längre någon konflikt mellan dem. De bygger en väg för en tredje enhet och kultur, ett nytt samhälle byggt på en gemensam kulturgrund, där de faktorer som baserar sig enbart på ras har mist sin splittrande verkan.

Vi har ännu en lång väg att gå innan vi når detta skede.

Text: Leena Haapaniemi Foton: Sininen verstas, Helsingfors stad