Fredag – Galamiddag

På fredagsmorgonen vaknade jag igen av mitt beat. "Nog har du väl din konfirmationskostym i skick?" frågade min gudmor utan att slösa tid på att hälsa, när jag sömnigt famlade mobilen till örat. "Den hänger väl i garderoben", mumlade jag. Väckarklockan visade på halv åtta, och Emma avfyrade instruktioner i örat på mig. "Skjorta och slips kan vi skaffa, men skor behöver du och svarta strumpor, inga såna där förskräckliga vita sportsockor i frotté", förklarade hon. "Ta ett par av din pappas, eller nej förresten, jag köper nya åt dig." När jag äntligen fick en syl i vädret och frågade vad jag behövde konfirmationskostymen till, undrade Emma om jag hade glömt bort tv-galan på Arenan i kväll. Efteråt skulle SuperSound bjuda alla artisterna på supé i VIP-utrymmena. "Klart du kommer med!" sa Emma. "Bara för igår om inte annat!"

Jag dök upp på kontoret med en hockeyväska full med grejer. Lite pinsamt var det nog när min gudmor tvingade mig att prova hela utstyrseln i hennes arbetsrum. Kostymjackan satt lite trångt, fastän det bara hade gått ett par månader sen konfirmationen. Den var en sån där figursydd modell, helt snygg. Skjortan var lite stor, tyckte jag. Men Emma sa att manschetterna ska synas under jackan. Slipsen skulle jag ha skippat, men Emma insisterade. På den här galan dög det minsann inte med t-skjorta, när damerna skulle komma i aftonklänning.

"Kostymen gör mannen!" sa gudmor när hon knutit slipsen och rättat till den under hakan på mig. "Du ser ju nästan ut som en tjugoåring!"

Lyckligtvis fick jag gå i civila kläder fram till eftermiddagen, när alla grejer skulle bäras ut till bilen för den där galan och sen från bilen in till Arenan. Emma var redan på väg till hårsalongen och hem för att klä sig när hon märkte att det fanns tio platser för litet i salen. Tydligen hade någon räknat fel på antalet bord.

"Sander hjälper till!" hörde jag Emma lova hovmästaren, då han började gnälla att det inte fanns tid att ställa i ordning ett bord till. Till all lycka behövde jag inte börja duka bordet på egen hand. Tillsammans med en av servitriserna bar jag ut ett runt bord och tio stolar från förrådet till ett hörn längst bak i salen. De såg lite luggslitna ut, men när vi hade lagt en vit duk på bordet var skillnaden inte uppenbar.

"Varför behövs det så här många?" undrade jag när servitrisen räckte mig en massa knivar, gafflar och skedar och bad mig placera ut dem på bordet. "Och vart hör den här skeden?"

"Det där är en soppsked, den ska vara längst ut till höger bredvid knivarna, eftersom förrätten är svampsoppa med pastejer", sa kvinnan. "Här serveras fyra rätter. Först äter man soppa, sedan fisk – så till vänster lägger du den breda fiskgaffeln längst ut – och till huvudrätt serveras oxfilé med örtkryddade rotsaker."

"Och den fjärde rätten då?" frågade jag, även om jag borde ha fattat att den fjärde rätten var desserten. För den placerade vi en dessertsked och gaffel under den övre tallrikskanten. Vi satte också fram fyra olika glas. "Placera vattenglaset bakom tallriken längst till höger", sa servitrisen när jag irrade längs tallriksraden med glasen klirrande på en bricka. "Sen kommer vitvinsglasen, de är de mindre, och rödvinsglasen, som är de större. Längst till vänster i raden av glas placerar du de där små glasen för dessertvin. En tumregel är det man behöver först alltid ska vara längst ut i kanten och överst."

Okej. Annars inga problem, men jag har aldrig ätit en sådan här fyrarättersmiddag. Med farsan går vi bara till korvkiosken.

Konserten var helt okej. Den där Stuart var förvånansvärt bra och Joustos show inkluderade också cheerleader-teamet på scen. Till slut fick jag sitta vid samma bord som tjejerna och jag fick en plats mellan Mimi och Aino. Inte var det så svårt att äta galamiddag, jag bara höll ett öga på vad alla andra gjorde och gjorde själv på samma sätt. Nå, en pariserpotatis rullade av tallriken och hamnade i famnen på Mimi, men jag bad om ursäkt och vi log och så var den saken ur världen. Det bästa med kvällen hände i alla fall först när vi köade till garderoben för att få våra jackor. Jag hoppade till rejält när någon knackade mig på axeln. Det var ingen mindre än Jousto själv. "Hör du, jag är hemskt ledsen för det där klippet på YouTube", mumlade jag och rodnade vilt, men han sa bara att han kanske ändå skulle fundera på att använda mitt beat på sin platta. "Fortsätt så där", sa Jousto och petade mig i bröstet med ett finger. "Du har talang!"