Måndag – Med vilken hand

Jag vaknade på morgonen av mitt eget beat och fattade först inte att det var min mobil som ringde. Jag hade bytt ringsignalen häromdagen, när jag hade skickat samma beat till Emma. "Ja, ja, jag är redan vaken!" sa jag till farsan, när han genast ringde upp på nytt. Farsan hade åkt på körning före klockan sex och ringde från bilen för att se till att jag inte kom för sent redan den första PRAO-dagen. Han har sett till att jag är vaken varje morgon sen min mamma dog. "Jag hinner nog", sa jag och drog på mig jeansen. "Jag är redan på väg!"

Lyckligtvis hade SuperSound Finland för några år sedan flyttat in praktiskt taget i grannhuset. Ni vet det där stora tegelhuset på Sörnäs Strandväg, med massor av kopparfärgat glas? SuperSound äger faktiskt hela huset, där finns deras studior och allting. Siffrorna 09.00 syntes på klockan i receptionen just när jag ångade in genom glasdörrarna. Yes!

"Jag söker Emma Strömmer", sa jag till killen bakom disken, medan jag försökte låta bli att flåsa. Svetten rann ner i ögonen under mössan. "Och vem får jag anmäla?" frågade killen och gjorde inte den minsta min av att vilja ringa Emma. "Jag är Sander, hon känner mig nog", svarade jag. Det är klart att Emma känner mig, hon är ju min gudmor, som har ordnat den här PRAO-veckan åt mig. Emma är A&R-manager på SuperSound, så hon tar hand om artister, lyssnar på demor och funderar på vad de ska spela in härnäst. Hon har varit trummis i ett tjejband någon gång för tjugo år sen, och är fortfarande en helt cool typ. Hon gav mig min första trumma i dopgåva och min första synt när jag fyllde fem. Musiken är vår grej.

"Bort med mössan!" ropade Emma så att hela hallen ekade så fort hon steg ut ur hissen. "Du är ju röd som en tomat! Bara töntar har mössa på sig inomhus!"

Jag drog av mig mössan och stack den i jackfickan, men Emma var redan framme vid disken och frågade efter någon plastkasse. "Bär den här du!" sa Emma, tog sin post och räckte mig kassen. "Följ mig!" I hissen kikade jag i kassen. Ojdå. En inramad platinaskiva. Inte illa. "Vems är den?" frågade jag när hissen stannade på översta våningen. "Snart får du se!" skrattade Emma och försvann längs korridoren med långa kliv. Det var tydligen bara att hänga med. Hur lyckas hon få upp en sån fart med de där klackarna, så att jag knappt hänger med fastän jag har gympaskor på fötterna?

I slutet av korridoren stod en dörr öppen. Jag stannade lite förläget i dörröppningen, för rummet var fullt av folk. Några fotografer drällde omkring borta vid fönstret, men de andra stod där med skumpaglas i händerna. Emma hade väl sagt något till den långa killen med rött skägg och hästsvans, men litet tunnhårig högst uppe. Honom kände jag igen från tv och andra tillfällen. Självaste Jäbä, alltså Jäppinen, legendarisk hårdrockare och boss på den här firman, som nu kom emot mig med framsträckt hand.

Jag blev bara helt förvirrad. Först försökte jag sträcka fram vänster hand, eftersom jag höll plastkassen i högra handen, men när jag i sista minuten försökte flytta kassen till vänster hand i stället, slank den ur mina svettiga fingrar och landade på golvet. KRASCH! Jag fattade omedelbart att någonting hade gått sönder.

Jag blev helt stel. Emma hann plocka upp kassen från golvet innan jag ens hade sagt eller gjort någonting. "Ingen panik, glaset sprack men en platinaskiva håller nog!" meddelade hon och fick de andra att skratta, men hon gav mig en blick som tydligt sade att det här diskuterar vi senare.

Nåja. Det var alltså JanikaGees platinaskiva som jag hade sönder. Alltså den där krullhåriga tjejen som kom andra i VOF i våras och hör till Joustos team. Jag är inte själv så värst intresserad av hennes musik, men flickorna i skriban var helt till sig över henne.

"Du kunde väl åtminstone ha bett om ursäkt!" snäste Emma när evenemanget var över och vi var på väg till hennes arbetsrum. "Jag sa ju sorry", försökte jag försvara mig, fast jag hade klantat mig. "Håll alltid högra handen ledig när du anländer till ett evenemang där du måste skaka hand med folk!" röt Emma. "Varför måste man skaka hand?" muttrade jag. Jag borde visst ha hållit käften, för Emma höll ett halvtimmes föredrag för mig om varför folk redan för hundratals år sedan började skaka hand för att hälsa på varandra. Det lär ha varit ett sätt att visa att man inte hade för avsikt att ta till ett svärd, en dolk eller något annat vapen. "Ja, men jag är ju vänsterhänt", sa jag till slut och fick till och med Emma att skratta. Kanske finns det hopp för mig ännu.