Torsdag - grupparbete

Min gudmor skulle verkligen inte ha tagit mig med till Joustos inspelning, om inte en av de andra killarna hade blivit magsjuk. Emma ringde på morgonen och kallade mig till jobbet redan före åtta och klockan nio susade vi förbi Sveaborg i en motorbåt. Båten var full av kameraväskor och rör till ställningar och hoprullade sladdar. Jag höll ett aggregat upprätt och plirade med ögonen. Solen sken från en molnfri himmel. Vi var på väg till en kobbe i närheten av Drumsö.

Det skulle ha varit en härlig dag, om jag inte hade behövt oroa mig för att träffa Jousto. Eller alltså, Emma hade tvingat mig att svära på att hålla mig undan, för att inte förstöra stämningen i teamet. Så jag höll mig i skydd av den stora blåa skärmen som hade rests vid foten av klippan, när Jousto och hans team anlände med vattenbuss. Det var något slags cheerleader-team, tio tjejer, största delen i min ålder, som förde ett himla oväsen. Hela förmiddagen gick åt till att Jousto svajade framför kameran och de där flickorna hoppade omkring på klipporna. En av flickorna lyckades halka och stuka foten. Emma tejpade den stukade foten och så var det redan dags för lunch.

Inte vet jag hur det gick till, men på något sätt lyckades de glömma mig och flickan med den stukade foten och hennes kompis kvar på kobben när alla åkte i land för att äta lunch. Jag stod just då bakom skärmen och fäste ett hörn som fladdrade i vinden, och flickorna satt på en sten mellan strandklipporna för att den skadade flickan skulle kyla sin fot i det kalla vattnet. Den enbenta ställde till med ett himla hallå när båten redan var långt från stranden. "Sluta skrika nu, vi svälter väl inte ihjäl!" sa den andra tjejen och tog fram en stor flaska Jaffa och två fyllda baguetter ur sin väska. "Vill du också ha?" frågade hon mig och det är klart att jag ville, eftersom jag bara hade hunnit ta en yoghurt till morgonmål.

Hon med foten i paket hette Aino och den smartare var Mimi. Medan vi åt och pratade fick jag veta att Mimi går på popjazzinstitut och sjunger i två olika band. Så vi pratade musik och märkte inte ens att det hade börjat blåsa upp och att vinden tydligen blåste ungefär raka vägen från Gotland. Först när solen gick i moln märkte vi att ett väldigt svart åskmoln med alldeles vita kanter närmade sig från sydväst. Den första blixten lyste redan upp horisonten när jag tog mig upp på fötter.

"Vi måste se till att skydda de här!" ropade jag. Alla kameror och sladdar och mikrofoner och högtalare låg spridda över klipporna och det fanns ingenstans att släpa dem i skydd för regnet. Vi skulle ändå inte ha hunnit med det, för just då hördes det första åskmullret. Den blåa presenningen smällde och fladdrade i vinden. Snart faller den, hann jag tänka. Sen fick jag en snilleblixt. Vi kan dra presenningen över utrustningen!

Mimi fattade genast vad jag hade i tankarna när jag sprang upp på bergsklacken. Jag försökte redan få loss repen som höll ställningen uppe när Aino ropade att det skulle vara lättare att dra ner presenningen än att försöka välta hela ställningen. Den var ju minst tre meter hög. "Sander, stå du där och håll i den där stolpen!" ropade Mimi och vinkade åt Aino att hjälpa till. Jag vet inte hur hon gjorde det men vips hade hon klättrat upp på mina axlar och lossat repet som höll presenningen uppe. "Akta er!" ropade Aino när vinden slet i presenningen. Vid det laget höll vi redan på att dra presenningen över utrustningen och rulla fram stenar för att hålla den på plats. Såna fanns det lyckligtvis tillräckligt av.

Just när vi hade fått in aggregatet under presenningen öppnade sig himlens slussar. Det kändes lite som att dyka i havet. Jag såg ingenting och hörde egentligen inget heller, då det blixtrade och dundrade hela tiden. Någon drog mig i benet för att få in mig under presenningen. Det var Mimi. Aino försökte ringa någon med mobilen men gav upp när blixten slog ner alldeles i närheten.

Såna här stormar varar aldrig så värst länge. En timme senare, när vattenbussen tog i land vid bryggan, höll vi redan på med att få vattnet att rinna av presenningen. Jag iddes inte försöka gömma mig någonstans när Jousto hoppade i land först av alla och Mimi började förklara vad som hade hänt. Det blev nästan pinsamt när hon lade ut texten så mycket om hur jag hade kommit på en plan och gett order och så vidare. "Det här skötte vi ju tillsammans", mumlade jag bara. "Med rätt attityd klarar man allting." Emma kom också med beröm, när vi packade all utrustning i båten fram mot kvällen. "Utan ert samarbete skulle det här ha blivit en fullständig katastrof!"